I samhällsdebatten framstår Lagen om anställningsskydd som endera ett hot mot ungdomar som försöker ta sig in på arbetsmarken, eller som en lösning som skyddar arbetstagarna från uppsägningar. Båda påståendena är felaktiga.

Det regelverk som idag reglerar hur arbetsgivare kan säga upp anställda finns i såväl lag som i kollektivavtal. För våra medlemmar finns särregleringar i avtalet, som är ett uttryck för de anpassningar våra branscher har ansett sig behöva.

I samhällsdebatten framstår regleringarna som endera ett hot mot ungdomar som försöker ta sig in på arbetsmarken, eller som en lösning som skyddar arbetstagarna från uppsägningar. Båda påståendena är felaktiga.

Sanningen är att Lagen om anställningsskydd (LAS) och våra kollektivavtalsregleringar har luckor som behöver ses över. Vi behöver en seriös diskussion, såväl politiskt som mellan parterna, om vad vi vill göra med anställningsskyddet i framtiden. Eftersom vi varken kan lagstifta eller avtala bort arbetslöshet, behöver vi börja i en annan ände av problemet.

Det viktigaste är att börja med är att klargöra varför vi skall ha en reglering. Jag är övertygad att de flesta håller med mig när jag säger att lagstiftningen är, och skall vara, en skyddslagstiftning vars uppgift är att skydda arbetaren från godtycke.

Vid arbetsbrist har alltid arbetsgivaren saklig grund för uppsägning. Då är knappast orimligt att den som sägs upp ska förvarnas inom en rimlig tid, något som kommer till utryck i uppsägningstiden.

Redan våra första avtal om anställningsskydd hade regleringar om turordning, som bygger på att längre anställningstid ger företräde framför kortare, givet att man har kunskaper för det jobb som skall utföras. För både målare och lackerare är detta självklart, och ingen stor fråga i de uppsägningsförhandlingar som genomförs.

Så behovet av förändringar rörande detta är nog att se som obefintligt på vår del av arbetsmarknaden. Men det är inom turordningen som de kraftigaste angreppen kommer från Svenskt Näringsliv och politiker.

Att låta arbetsgivaren själv bestämma om vilka som skall gå vid en arbetsbrist skulle effektivt ta bort det grundläggande syftet med LAS, nämligen att alla uppsägningar skall vara sakligt grundade och fria från godtycke.

Är då LAS så bra så den inte behöver ändras? Svaret på den frågan är tveklöst nej. Det finns ett nytt beteende på svensk arbetsmarknad som fått fotfäste de senaste 10-15 åren, nämligen inflationen i visstidsanställningar, timanställningar, samt inhyrd personal från bemanningsföretag.

Det förefaller som nästan alla större arbetsgivare, med kommuner och landsting i spetsen, har satt i system att inte tillsvidareanställa. Det är inte ovanligt att anställda kan gå år ut och år in på en kombination av vikariat på tjänster som inte varit tillsatta med en fysisk person på tiotals år.

Kombinationen av flera olika visstidsanställningar staplade på varandra, innebär att allt större grupper – främst unga och kvinnor – aldrig får in en fot på arbetsmarknaden och i förlängningen aldrig en fast anställning.

Jag har svårt att förstå, hur våra små företag kan klara sig utan dessa anställningsformer, när de stora drakarna inte kan det. Det kan inte vara omöjligt. Då återstår inte annat än ren ovilja som förklaring. Här kan parterna och politiken göra mycket mer.

Det har nu gått så långt att Sverige inte uppfyller våra internationella åtaganden om skydd för arbetare. Jag skulle vilja se en återgång till synen att tillsvidareanställning är normen och visstid bara kan användas om det är föranlett av särskilda behov.

Detta måste även kompletteras med att täppa igen den lucka som mindre nogräknande företag skapar, genom att först säga upp egen personal och sedan ta in bemanningsföretag, och därmed sätta ur spel den företrädesrätt till återanställning som de flesta uppsagda har.

Vi är redo för en sådan diskussion; frågan är om våra motparter och politiken är det.