Det finns tid för mycket reflektion när man står de ensamma timmarna på jobbet, alla de otaliga timmarna spenderade på hästryggen eller tiden i joggingspåret.

Att få den ärofyllda chansen till att skriva krönika i målarnas egen tidning väckte stolthet men också många tankar och även en viss oro. Att få frågan med anledningen att man sett mig som en tjej med mycket åsikter fick mig att haja till ytterligare.

Jag har alltid haft mycket åsikter och fått ta det onda med det goda vad det anbelangar. Alla har åsikter, inte alla vågar uttrycka dem och en del uttrycker dem utan tänka hela vägen. Just det sist nämnda anses ofta negativt.

Det är lätt att avfärda åsikter och kanske även hela människan bakom åsikterna ifall man anser att de inte är helt genomtänkta. Den delen skrämmer mig. Det får mig att älta och omvärdera mina åsikter flera gånger om.

I slutändan för min del resulterar det i och för sig nästan alltid i att jag inte kan hålla käften i alla fall. Det jag funderat på skickas iväg likt en nysning någon försökt hålla inom sig alldeles för länge. Jag har använt mina reflekterande timmar till att fundera över det bra och dåliga i det.

Att fundera två gånger är aldrig fel men om det börjar bli tre, fyra, fem eller så många gånger att tanken aldrig når ut. Hur skulle vi fungera i samhället om vi aldrig vågade uttrycka våra åsikter om de inte omvärderats gång på gång?

Eller hur skulle samhället se ut om vi alla satt som ja-sägare som inte vågar vara obekväma? Finns det en risk att dagens hätska klimat framför allt på de sociala medierna vi alla spenderar mycket tid på tystar ner åsikter? Att det är lättare att bara läsa de 140 tecken vars åsikter vi redan vet att vi håller med eller att facebookvännerna som postar fel saker bara tas bort med ett enkelt knapptryck.

Avfärdade för en åsikt, som med det enda knapptrycket aldrig blir emot sagd.

Dagligen går det att läsa om det som finns på ena sidan myntet. De som uttrycker sig alldeles för snabbt, som får för många ogenomtänkta hejarop eller de som gömmer sig bakom en nätidentitet.

Mina åsikter om dessa människor behöver definitivt ett antal fler reflekterande ridturer innan jag vågar nysa ut mina ord om dem. Men med just den tanken vi får inte glömma den andra sidan. Den osäkra, den som blivit tystad av högre röster eller den som med fasa sett vad som kan hända den som varit obekväm.

Kan det bli så illa att man inte vågar uttrycka sig utan blir kvar i nysningsstadiet där man gång på gång bara drar efter andan? Hur långt ska man gå i att älta sig själv och sina tankar? När är det ett hälsosamt rannsakande och när övergår det till självcensur?