• Foto: Tomas Nyberg


Vi har ärvt någonting.
Att ärva för snabbt tankarna till familjefejder och dåligt underhållna sommarstugor. Spruckna släktband och sorg.
Själv har jag haft turen att nästan inte ärva någonting. Tur i det hänseendet att ingen hunnit gå bort än. Å andra sidan finns inga särskilda förmögenheter att ärva. Ingen Picasso i någon källare och ingen sekelskifteslägenhet i stan. Jag tror inte på något sätt att jag tillhör någon avvikande del av befolkningen här. Det är knappast många som har konst och fastigheter på lut när morsan eller farfar knallar vidare.
Det jag däremot ärvt är någonting som varken Picasso, eller lägenheter med franska snickerier ens kommer i närheten utav. Den skönhet i det jag ärvt får Picasso att närmast likna skräp, någonting som bör slängas.
Jag, tillsammans med er har ärvt vår samtid. I denna tid finns mycket som gärna fick landa i samma papperskorg som Picasson. Men.

Vi har ärvt en folkrörelse. Vi har ärvt medel, strukturer, rättigheter och kollektiv styrka.
Det är medel, strukturer, rättigheter och kollektiv styrka som alla grundar sig i det sista av nämnda arv. Den kollektiva styrkan.
Ingen del av detta arv, har givits oss av en tänkande elit.
Utan hela detta arv har sakta men säkert, genom tålmodigt arbete och organisering kämpats fram genom kollektiv styrka.
Karl Marx polare tillika sammanställare av hans sista böcker, Friedrich Engels skrev redan på 1800-talet att vi har inget slutmål. Vi är evolutionister, vi har inte för avsikt att diktera några slutgiltiga lagar för mänskligheten

Med detta i tanken, kan vi någonsin förvalta någonting? Kan vi underhålla ett tåg när rälsen sakta byts ut? Kan vi måla om huset när husgrunden glider på lera?
Kan vi någonsin sluta kämpa för mer demokrati, mer kollektiv styrka? Kan vi någonsin sluta anpassa oss till den tid inom vilken vi verkar?
Vi kan ta ett annat exempel, i bästa fall lättare att identifiera sig med. En av socialdemokratins inte så ofta nämnda, men stora tänkare, Nils Karleby formulerade socialismens mål på ett otroligt fiffigt sätt. Han sa att det finns inget mål, det närmaste mål vi kan komma, är när vi alla lever i illusionen om det jämlika samhället. Det är möjligen lite pessimistiskt av gamle Nils. Men hade han inte en poäng?
Att vi aldrig kan sluta utveckla, ifrågasätta och kämpa för mer jämlikhet, mer demokrati. Att inte bara förvalta arvet, utan förädla det. Att låta nästa generation ärva någonting bättre än det vi fick. Alltid med den starka grunden av att vi är folket. Den kollektiva styrkan.

Anders Andersson
Organizer, Förbundskontoret