• Foto: Tomas Nyberg

Under 1970-talet tog Sverige stora steg mot att bli ett av världens mest jämställda länder. Det regnade lagar över oss som möjliggjorde för kvinnan att slå sig fri från en tvåsamhet som inte fungerade. Bland annat infördes rätten till fri abort in i 18:e veckan, sambeskattningen slopades och föräldraförsäkringen infördes och slog en stor kil in i bilden av mannen som den enda familjeförsörjaren.

Vi har länge levt gott på att Sverige är ett av världens mest jämställda länder men det räcker inte att bara vara ett av dem. Det skulle inte räcka att vara det mest jämställda landet heller. Vi skulle behöva fortsätta att kämpa ändå. Självklart ska vi vara stolta att vi kommit en bit på vägen men heller inte blunda för larmen som skanderas ut. Att höra genuina åsikter som let boys be boys och det är bara locker room talk när män kränker kvinnor är skrämmande för ett land som anses ha kommit så långt i utvecklingen.

Det börjar så tidigt, vi är bara barn första gången man som tjej blir tagen på brösten eller på rumpan i skolan. Det är klart att det kan bli någon form av tillsägelse om detta tas upp men det är fortfarande skrämmande att redan barn har lärt sig att se normerna i vårt samhälle.

Hur långt upp i åldrarna sträcker sig det då? Växer vi upp och förstår att det inte är okej, ser att det är något som bara de oförstående barnen sysslar med? Nej det finns överallt omkring oss. Som tjej känner nog de flesta igen sig i att det tydligen är självskrivet att ens rumpa blir allmän egendom så fort man sätter en fot på ett dansgolv. Man kan också vända sig till sin vardag på jobbet och tänka på de oändligt nedlåtande åsikterna om människor med annan etniskt bakgrund. – Såg ni svartskallen på Facebook som satte på en get? Skratt – Ja han får väl inget annat. En annan – han såg väl inte skillnaden på den och sin fru. Åter igen rungande skrattsalvor.

En annan dag var det de homosexuellas tur. Någon hade varit på en show med Jonas Gardell och inte tyckt om den humor han utövade, så då ska ju såklart bögjäveln skjutas. Eller varför inte den om att en kvinnlig målare inte får jobba i linne för att de manliga kollegorna inte klarar av att arbeta då. Detta ger en klar bild av att lagar och förordningar inte räcker till för att bryta normerna eller ändra den så djupt rotade synen på våra medmänniskor som vi har.

Målareförbundet har precis som riksdagen på 70-talet uppmärksammat detta problem. Det har bland annat förhandlats fram förbättringar i avtalen, det uppmärksammas i våra målplaner och det startas nätverk för kvinnor. Det är fantastiska utvecklingar men den absolut svåraste uppgiften vi har nu är att få dessa goda gärningar från papperet och ut att hända i verkligenheten.

Det finns löneskillnader mellan män och kvinnor i vår bransch och de måste bort. Det sker diskriminering, trakasserier och kränkningar ute på våra arbetsplatser och det måste upphöra. Vi måste stå upp för varandra. Våga säga ifrån, våga bryta normerna och låta det som så många av oss hävdar tillhör det förflutna få ett definitivt slut.