Arbetarrörelsens största mantra – tillsammans är vi starka, kommer i vår nära framtid att vara viktigare än på länge. Rörelsen är under hård attack.

Att se Sverigedemokraternas senaste propagandafilm som utpekar arbetarrörelsen som en av de största fienderna mot vårt samhälle är ett slag så långt under bältet att jag inte tror att det är sant.

Att sprida skräck, splittra och ställa utsatta grupper mot varandra har blivit SD:s stora mål och förhoppning till att vinna större mark.

Att använda argument som att det är invandringens fel att vi inte kan ge våra pensionärer ett värdigt liv när det finns åtta män i vår värld som äger lika mycket som halva jordens befolkning tillsammans. Borde man kanske inte istället börja fundera på om det är något annat som inte står riktigt rätt till?

LÄS ÄVEN: Internationellt fokus på jämställdhet och unga

Jag kände mig oerhört privilegierad och glad när jag fick möjligheten att följa med till BWI:s 4:e kongress i Durban, Sydafrika. Jag har under dagarna fått tagit del av så mycket glädje och kampvilja men också sett och hört om så mycket orättvisor som finns i vår värld. Orättvisor så som den afrikanska kvinnan som känner sig så motarbetad av män i sin organisation att hon inte ens litar på att de kan tänka sig att rekrytera kvinnor.

Den unga kvinnan från Nederländerna som får höra att det finns för mycket kvinnor i hennes förbund. Eller kvinnorna som var så glada för att de lyckats få till en punkt i sitt avtal som ger kvinnor rätt till att ta amningspauser.

Runt om i världen finns det män men framför allt kvinnor som kämpar för sin rätt att arbeta på samma villkor som män, för att få sitt arbete lika högt värderat som mäns och för att få vara en del av våra fackliga organisationer på samma villkor som män. Hur kan vi annars kalla våra förbund för demokratiska?

Phumeza Mgengo från National union of mineworkers sa i sitt tal ”att om kvinnor klarar av de svårigheter de möter i vardagen råder det inget snack om att de klarar av att sitta på ledande positioner”.

LÄS ÄVEN: Fackrörelsen har samma problem världen över

Jämställdhet är en viktig väg att gå för att bli enade, för att kunna stå upp mot de som hotar att splittra oss. Kvinnor och män måste stå tillsammans i kampen mot högerpopulismen och extremismen. Ett annat starkt minne är filmklippen på hur arbetare får bo och leva när de utnyttjas som arbetskraft under hemska förhållanden i andra länder än sitt hemland.

Även där försöker högerpopulismen att missrikta ansvaret. Det engelska uttrycket beggars cant be choosers stämmer ofta in här. Den som inte har mycket i livet men som erbjuds något ska inte behöva ta ansvaret för att erbjudandet är minst sagt undermåligt. Istället måste vi rikta vår ilska mot dem som tar sig friheten att utnyttja människors utsatthet. Det här är ett exempel på globaliseringens många brister.

ILO visar siffror som berättar att 201 miljoner människor i världen är arbetslösa men att hela 1,4 miljarder människor arbetar under osäkra anställningsförhållanden. Tre fjärdedelar av subsahariska Afrika och hälften av Sydasiens arbetare lever i extrem eller relativ fattigdom fast de har ett arbete att gå till. Människor lever och arbetar under hemska förhållanden för att vi ska kunna köpa billiga produkter, arbetare dör när de bygger arenor inför stora sportevenemang till vårt nöje och människor tvingas ifrån sina familjer för att jobba bland annat i vårt land för att undfly fattigdom.

LÄS ÄVEN: Det måste ske en förändring – även i verkligheten

Jimmy Åkesson säger rakt ut i filmen att konflikten inte ligger i om man är man eller kvinna, fattig eller rik. Jag skulle vilja säga att konflikten ligger väldigt mycket i dessa frågor. Om vi arbetare lyckas stå tillsammans och sudda ut skillnaderna mellan dessa frågor har vi kommit en bra bit på vägen mot ett bättre svenskt samhälle och mot en bättre värld.