Emelies vardag som målare blir tecknad serie

Hon älskar att generalisera manligt och kvinnligt. I jobbet som målare hittar hon massor av inspiration som sedan blir träffsäkra tecknade serier. Från och med det här numret kan du läsa Emelie Wedhälls serier i Målarnas facktidning.

Emelie Wedhäll kallar sig själv maskrosbarn. Hon hade det svårt i skolan och har först senare förstått att hon är ordblind och har inlärningssvårigheter. Redan under skoltiden tecknade hon och hennes seriegubbe kom till under högstadiet. Men hon slogs ned av oförstående vuxna som inte såg någon nytta med att kunna rita. Konstnär är ju inget man kan försörja sig på menade de. När hon började byggprogrammet var hon plötsligt bäst i klassen. Först senare har hon förstått att alla har olika inlärningssätt.

– Det är konstigt att skolorna inte lär ut studieteknik, säger Emelie Wedhäll.
Nu använder hon sin erfarenhet för att sprida kunskap och hopp. Hon berättar om hur det känns att bli utklassad, att bli misstrodd av lärare och vad som händer med självkänslan när man inte kan eller förstår. Hon föreläser om att vi lär på olika sätt, att vi ska vara bra på olika saker. Hon har föreläst på bibliotek, i samband med dyslexiveckor och på skolor.

Emelie växte upp i Linköping, flyttade hemifrån som 14-åring och hade inte så många vuxna kring sig. En plats hon trivdes på var pappans måleriföretag i Nyköping. Hon tycker om dofterna och allt som hör till måleri. Så målare blev hon. Men hon har aldrig jobbat för sin pappa.
– Jag vill stå på egna ben, särskilt eftersom jag är tjej i den här branschen.
Hon är kort och smal och har alltid styrketränat för att orka. Men framhåller att mycket handlar om teknik. Hon har lärt sig att inte vara på företag som har stora byggen. Istället jobbar hon på ett litet måleri där arbetet är mer varierat.
I vuxen ålder fick seriegubben liv igen. Hon började rita dråpliga händelser som hon och hennes vänner var inblandade i. Hon lade till text. Med serien som fick namnet ”Life´s a bitch” gick hon till final i Metros serietecknartävling. Martin Kellerman släppte in henne i tidningen Rocky och under tre år medverkade hon i Pondus. Hennes serie ses också i Linköpings gratistidningar.

Från och med detta nummer kan hennes kollegor läsa serierna i medlemstidningen.
– Det har påverkat mig mycket att jobba som målare då jag bara arbetat med män, jag har lärt mig mycket om kvinnor och mäns beteende och jag funderar mycket kring det.
Hon skämtar gärna om våra olikheter och älskar att påpeka våra inlärda och dåliga beteenden.
Idéerna skissar hon ner med blyerts för att sedan teckna med tusch. När hon studerade vid Lunnevads konstskola lärde hon sig photoshop och kan nu färglägga själv. Bilderna scannas in och i datorn färglägger hon serierna som sedan kan skickas digitalt till tidningar och tryckerier. En del serier blir också tavlor som bland annat Linköpings kommun köpt.

Det är inte så lätt alla gånger att få tid till att teckna med heltidsjobb, barn, hus och hund. Emelie tar de chanser hon får. Matbordet eller köksön förvandlas snabbt till ritbord när det finns en stund över. Tjejerna sitter gärna med och pysslar.
– Jag hoppas att serierna ska väcka tanke till förändring och att vi kan mötas.
Hon och sambon Mattias lever i en jämställd relation. De har två döttrar och en son.
– Barnen lär sig av oss. De tittar hur vi gör. Det är viktigt att de till exempel ser att mamma tar en diskussion och inte bara kliver åt sidan.

Helena Forsberg
helena.forsberg@daladem.se