Vibrationerna gav skador för livet – Alucrom tog inget ansvar

Tempot skruvades upp. Från sex vindkraftstorn i veckan till 20. Arbetsbelastningen ökade. Med felaktiga verktyg var vibrationsskadorna snart ett faktum. Men arbetsgivaren Alucrom tog inget ansvar. Inte förrän Målareförbundet stoppade arbetet, men då var det för sent.

Peter Danielsen, Magnus Welin och Michael Hermodsson arbetade med produktion av vindkraftstorn för Alucrom i Kockums gamla industrilokaler i Malmö, med Enercon som huvudentreprenör. De monterade fästanordningar på vindkraftstornen, som användes tillfälligt i sprutlackeringen och togs bort när lackeringen var klar.

Nu har det gått flera år sedan de slutade sina anställningar. Men arbetet ledde till allvarliga vibrationsskador, vita fingrar, domningar, skakningar, förlorad känsel och ständig värk.

LÄS ÄVEN: Arbetsskadorna bland målare och lackerare ökar

Deras livssituation har förändrats totalt och processen att få ekonomisk kompensation är ännu inte avslutad. Målareförbundets ombudsman Joakim Nexbo har lagt ner mycket arbete. Idag har han kallat till möte för att informera om de senaste turerna kring försäkringar och ersättningsnivåer. Ekonomisk trygghet är viktigt, men arbetsskadorna har gett men för livet. Det kan inga pengar i världen ändra på.

– Vi använde tryckluftsdrivna mutterknackare som vägde 8 kilo. Man behövde hålla dem med båda händerna, men det gick inte när det var ont om utrymme, berättar Peter Danielsen.

De stod på stegar och jobbade med tunga verktyg, som vibrerade kraftigt. Hylsan var för stor och inte avpassad till mutterknackaren. En stor del av arbetet utfördes över axelhöjd. Det ökade påfrestningarna.

De drog och skruvade loss cirka 80 muttrar per dag. Det tog 50 sekunder att fästa en mutter. Men att lossa dem kunde ta en kvart.

– Ibland gick det inte att få loss muttrarna. Då blev vi tvungna att kapa dem och slå ut dem med slägga, berättar Magnus Welin.

De började arbeta i produktionen efter millennieskiftet. I början var tillverkningen måttlig. Cirka sex vindkraftstorn i veckan. Men tempot ökade och efter några år var de uppe i 20 torn per vecka. Arbetsledningen bytte ut mutterknackarna 2004.

Men de nya verktygen vägde 4,5 kg och var fortfarande tunga att hantera och vibrationerna kraftiga.

LÄS ÄVEN: Dålig arbetsmiljö kostar 164 miljarder kronor om året

Arbetsmiljön var dålig. Luften kall och rå i de gamla industrilokalerna. Städningen eftersatt. Från traverserna ramlade det ner damm och duvskit. Och från lackeringen spred sig kemikalierna ut i omgivningen.

– Folk i närheten klagade över ångorna. Arbetsledningen tvingade oss att stänga portarna, men då blev luften ännu sämre för oss som arbetade där inne, berättar Michael Hermodsson.

Han fick allergiska reaktioner av kemikalierna. Hade svårt att andas och blev så kraftlös av mutterknackaren att han inte ens klarade att hålla ett mjölkpaket i handen. Det ledde till sjukskrivning.

Magnus Welin hade ont i armarna och trodde först att han fått tennisarmbåge, men sedan företagshälsovården remitterat honom till Arbets- och miljömedicin konstaterades det att även han fått vibrationsskador.

Eftersom de var medlemmar i Målareförbundet kontaktade de Joakim Nexbo, som gjorde ett arbetsplatsbesök.

– De sa att de hade ont. Att mutterknackarna inte fungerade, men att de inte fick något gehör från arbetsledningen. Jag föreslog att vi skulle stoppa arbetet, men de ville vara lojala mot cheferna, berättar Joakim Nexbo.

– Med facit i hand var det fel att jag lyssnade på medlemmarna vid det tillfället. Jag borde ha stängt arbetsplatsen omedelbart, eftersom arbetsgivaren inte följde arbetsmiljölagen, säger han eftertänksamt. Idag kan han se vilka konsekvenser det fått.

LÄS ÄVEN: I kamp mot stora drakar – Felix har slagits mot Försäkringskassan i arton år

De har blivit opererade i underarmarna, men det har inte hjälpt. Och värktabletterna är verkningslösa.

Några år senare, 2012, lades ett skyddsombudsstopp på mutterknackarna efter Målareförbundets påtryckningar. När Peter Danielsen kom tillbaka till jobbet efter operationen, tog han tag i situationen och såg till att det införskaffades momentdragare som var skonsammare att arbeta med.

Men det var för sent. Skadorna hade redan blivit permanenta.

Magnus Welin försökte byta yrke och gick en utbildning för att bli väktare. Men det höll inte mer än ett halvår.

– Eftersom jag inte har kvar någon känsel i fingrarna tappade jag nycklarna och kunde inte fortsätta arbetet, säger han.

Idag går han hemma och har sjukersättning. Tack vare hjälp från Målareförbundet har hans invaliditetsersättning ökat från fyra till tolv procent. Men det är fortfarande för dålig kompensation med tanke på att skadorna är livslånga. Därför fortsätter han driva ärendet.

– Det värsta med den här typen av skador är att de inte syns. Det är svårt att bli trodd, säger han.

LÄS ÄVEN: Systematiskt fusk orsakar dödliga arbetsolyckor

Michael Hermodsson är arbetslös och har inlett en process för att få sjukersättning. Men det är inte bara jobbet han förlorat. Arbetsskadorna har lett till att han inte längre kan ha kvar sitt fritidsintresse att köra motorcykel.

Därmed har han också förlorat en stor del av sitt sociala liv.

Peter Danielsen har bytt yrke och kör idag kranbil. Men han plågas ständigt av sina vibrationsskador och har ont av värk i händerna. Ibland kan inte sova på nätterna.

– Då känns det som jag fortfarande arbetar med mutterknackaren, säger han.

När de gamla arbetskamraterna träffas igen, försöker de hålla humöret uppe med sin galghumor. Den goda stämningen från förr kommer tillbaka. Kanske var det just den som gjorde att de stod ut med den dåliga arbetsmiljön. Ibland kan det vara förrädiskt att trivas för mycket med sina arbetskamrater och dessutom få bra betalt.

– Det var pengarna som lockade. Vi skulle egentligen aldrig ha börjat arbeta där, konstaterar Michael Hermodsson.

LÄS ÄVEN: Målaren Jimmy blev totalförlamad: ”Jag ska tillbaka”

– Om man hade åtgärdat arbetsmiljöproblemen i tid hade det bara rört sig om småpengar för Alucrom, jämfört med vad det kostar att tillverka ett vindkraftverk, säger Joakim Nexbo. För att inte tala om vilket pris arbetarna har fått betala.

Arbetsgivarens kommentar:

Enligt Alf Linné, chef för Alucrom i Malmö 2007-2015, försökte de åtgärda problemen under flera år. Men det rann ut i sanden.

– Att dra muttrarna för hand hade tagit för lång tid. När vi till slut hittade en lösning var det för sent, säger han.