En kostsam löneökning…

[artikelintro]Svenska företag är ofta föregångare till att skriva på internationella avtal, och ha uppförandekoder. Detta är naturligtvis bra, men det kräver att företaget lever som man lär. Nu har det svenska byggföretaget Skanska hamnat i blåsväder i Storbritannien där de av allt att döma varit inblandade i en skandal där flera internationellt verksamma byggföretag systematiskt svartlistat arbetare, som på detta sätt inte fått något jobb.[/artikelintro]

När vår europeiska federation träffades i juni fick jag ta del av upprörande vittnesmål från våra förbund i Storbritannien, där skyddsombud som ställt krav på säkerhetsutrustning blivit svartlistade, med metoder som möjligen var vanliga vid förra sekelskiftet. Frågan har nu lett till rättslig prövning, och vår federation har krävt att företag som gör sig skyldiga till sådana övergrepp som svartlistning skall uteslutas från all offentlig upphandling i hela Europa.

Jag tycker det är mer än rimligt att Skanska i Sverige tar ansvar för de övergrepp som bolaget, och deras dotterbolag begår i andra länder. I detta ansvar ligger inte bara att få stopp på ett avskyvärt beteende, utan även att se till att de som drabbats av bolagets agerande erhåller kompensation för sitt lidande och sin inkomstförlust. Detta är det enda sättet för Skanska att få tillbaka sitt förtroende.

Det gemensamma arbete som byggbranschens parter har i Sverige som syftar till att göra våra svenska byggarbetsplatser till säkra och sunda arbetsplatser, tar allvarig skada av Skanskas beteende i utlandet. Vore jag ordförande för BI skulle jag prata med medlemmen och styrelseledamoten i Skanska om betydelsen av trovärdighet. Det fungerar inte att svartlista skyddsombud i utlandet samtidigt som man är med och pratar om säkra arbetsplatser i Sverige.

Varsel, medling, och konflikt verkar bli det som kännetecknar avtalsrörelsen 2013. Det är på ett sätt förvånande om vi ser till det så kallade märket som sattes redan tidigt genom att facken inom industrin och deras motparter träffat ett 36 månaders avtal på historiskt låga nivåer, som ligger mer än i nivå med vad svensk industri kan bära, utan att förlora konkurrenskraft, och även ger en reallöneökning. Detta i kombination med en för företagen gynnsam ekonomisk politik med stora skattesänkningar och återföring av försäkringspremier borde ha bäddat för en mer ödmjuk framtoning i arbetsgivareleden.

Vad är det då som varit problemet 2013? Frågan kan besvaras med ett ord, LO-samordningen. Den innehåller det för arbetsgivarna oerhört svårsmälta, att arbetare med en inkomst på under 25 000 kronor i månaden, skall räkna sin löneökning i kronor och inte i procent, vilket ger 1 700 kr i månaden på tre år. Därutöver ingår i samordningen att de lägsta lönerna skall öka lika mycket i kronor, som de utgående lönerna gör. Dessa saker har vi lovat varandra att stödja intill sista avtalet är tecknat, vilket inneburit att vi fått flera varsel där även Målareförbundet varslat om sympatistrejk, till stöd för Fastighets och Seko. Det är inte uteslutet att fler varsel är att vänta.

Arbetsgivarnas ingång har varit och är att, ”vill de lägst avlönade ha mer än 6,8 procent måste de betala för detta genom försämringar i avtalen”. LO-förbunden Seko och Kommunal har valt att ta en strid för sina medlemmars anställningstrygghet, som hotas varje gång kommuner och landsting väljer att upphandla kollektivtrafik. Dagens regelverk innebär att om ett nytt företag vinner upphandlingen får de anställda söka om sina jobb. Att bli av med anställningsår, och gå ner i lön tycker arbetsgivaresidan uppenbarligen är rimligt.

Det som gör mig mest beklämd, är att så fort någon av dem får en mikrofon under näsan så låter det, ”att nu är ju lagarna som de är både i Sverige och inom EU, vill Ni ändra på detta, prata med politikerna”. Detta trots att det är fullt möjligt att reglera frågor som anställningstrygghet i kollektivavtal, vilket för övrigt är en del av det vi kallar för den svenska modellen. Att borgerlig press och medlemmar i unghögern inte förstår den svenska modellen må väl vara hänt, men att företrädare för arbetsgivareföreningar hemfaller åt sådan argumentation, beror inte på okunskap, utan på illvilja.

MIKAEL JOHANSSON
mikael.johansson@malareforbundet.se