I den allmänna debatten om arbetsmarknadens funktionssätt har såväl borgerliga politiker som arbetsgivareföreträdare, ofta vänt sina blickar mot Danmark som ett föregångsland. Den danska modellen likväl som den svenska vilar på att den bärs av tre parter som var för sig måste ta sitt ansvar. Arbetsmarknadens parter sluter kollektivavtal, och ser till att upprätthålla dessa. Staten som den tredje parten, har ansvar för en fungerande arbetsmarknadspolitik.

Modellen förutsätter fungerande arbetslöshetsförsäkring som, dels gör det möjligt för alla som arbetar att gå med i försäkringen, dels ersättningsnivåer som gör att det inte blir en ekonomisk katastrof för den som blir av med jobbet. Det som lockar våra borgerliga politiker och arbetsgivareföreträdare i den danska modellen är den flexibilitet som råder vid uppsägningssituationer där arbetsgivaren inte på samma sätt som i Sverige måste ta hänsyn till turordning vid uppsägning och återanställning. Den danska modellen brukar kallas Flexicurity, som syftar på kombinationen av hög flexibilitet för arbetsgivare, och trygghet för den anställde. De tidigare borgerliga regeringarna i Danmark har dessvärre följt exemplet från Sverige, och gradvis försämrat villkoren för arbetslösa, samt slutat att driva en aktiv arbetsmarknadspolitik. Detta innebär att den tidigare så väl fungerande modellen har tillfogats allvarig skada. Det är kanske just därför som modellen nu får en sådan uppmärksamhet från borgerliga politiker och arbetsgivareföreträdare i Sverige, de vill som vanligt både äta kakan och ha den kvar.

Vår a-kassa genomförde nyligen ett studiebesök i Köpenhamn, i syfte att lära sig mer om den arbetsförmedlingsverksamhet som fackförbunden där har mångårig tradition av att bedriva. Det som slår mig är att danskarna har ett bättre utgångsläge, trots skadorna i modellen till följd av politikens svek. Det förefaller som om parterna på den danska arbetsmarknaden fortfarande ser att de har en gemensam roll att spela. Kort sagt fortfarande tar sitt ansvar för modellen. Det motsatta förhållandet synes råda i Sverige, där jag inte sett något uttalande från Svenskt Näringsliv till stöd för kravet på kollektivavtal, vid till exempel offentlig upphandling. Det råder närmast det motsatta förhållandet, där Svenskt Näringslivs VD aktivt motarbetar kollektivavtalsmodellen. Jag kan bara dra slutsatsen att den svenska modellen har bara en riktig vän, nämligen facket.

Bostadsbristen i Sverige är nu rekordstor, nära hälften av Sveriges kommuner har bostadsbrist. Detta får stora konsekvenser för framför allt unga människor som vill flytta för att arbeta och studera. Det är för mig obegripligt att vi i en tid av hög arbetslöshet, inte gör något åt problemet. Detta är ett område där politiken spelar en viktig roll. Genom att stimulera bostadsbyggandet skapas jobb både inte bara i byggsektorn utan även i samhället i övrigt. Jag kommer aldrig att motsätta mig att en regering har en bostadsminister, det antyder nämligen att det finns en uppgift för politiken. Frågan vad vår nuvarande bostadsminister har för uppgift blir emellertid inte lika lätt att svara på, detta i ljuset av att det inte finns någon bostadspolitik, bortom idén att marknadshyror och frånvaron av regler skall lösa problemet. Jag hoppas att bostadspolitik blir en valfråga 2014, men det krävs att Stefan Löfven tar på sig ledartröjan, och formulerar visionen om att bostaden är en mänsklig rättighet.

 

Mikael Johansson

Förbundsordförande Svenska Målareförbundet
mikael.johansson@malareforbundet.se