På den perfekta marknaden har alla tillgång till samma information, men när det gäller löner försöker hela tiden arbetsgivarna begränsa tillgången på information!

Varför då kan man fråga sig? Jo, av den enkla anledningen att om du inte vet vad dina arbetskamrater tjänar så kan du inte få ut ditt rätta värde.

Skapa grupper på Facebook, prata på raster, glöm inte att prata med era kollegor på andra företag. Era arbetsgivare pratar med varandra. De vet exakt vad lönerna ligger på och försöker betala så lite som möjligt.

Jag tycker inte det är konstigt eller att arbetsgivarna gör fel, det är så det funkar, ni säljer arbetskraft och de köper. Ni vill ha så mycket som möjligt betalt och de vill betala så lite som möjligt.

På några avtalsområden har man mer behov av statistik än andra, och det är där lönen sätts individuellt. Ett sådant område är för våra Lackerare men som jag skriver nedan har vi inga bra underlag för den yrkesgruppen. Statistiken för 2012 baseras på en enda månad.

Hur ser då löneutvecklingen ut för lackerare? Mellan 2011 och 2012 ökade lönerna för lackerare mycket bra, för Teknikerna med 5,9 % eller 8,99 kr/tim för A-lackerarna med 2,9 % eller 4,12 kr/tim.

Genomsnittsförtjänsten för Teknikerna var 2012 i september 162,57 kr/tim och för A-lackerarna 144,37 kr/tim. När det gäller löneutvecklingen för Teknikerna så utgör de ett litet underlag i statistiken varför siffrorna är väldigt osäkra och varierar ganska mycket.

För att förstå varför vi har dåligt med statistik måste man backa tillbaka till -70 och 80-talet då väldigt många förändringar som vi idag ser på arbetsmarknaden har sin början.

På 1970-talet hade vi centrala löneförhandlingar (LO-SAF) och en tydlig strävan mot att utjämna löneskillnaderna vilket också skedde, men det som kom att bli en verklighet var att de centrala överenskommelserna blev ett golv för lönesättningen och löneglidningen kunde uppgå till 40-50 % av den totala löneökningen.

Insamling av statistik skedde enligt överenskommelse mellan SAF och LO från 1971, avtalet sades upp av SAF april 1994. I praktiken hade problemen uppstått tidigare då Verkstadsföreningen som låg bakom mycket av förändringarna inte ville träffa överenskommelser om statistik med Metall.

Orsaken var att de aldrig mer skulle ställa upp på centralt samordnade förhandlingar, de ville inte fördela löner på ett detaljerat sätt i centrala förhandlingar utan strävade efter att få ner förhandlingarna på lokal nivå och mer individuell lönesättning.

Någon utförlig motivering gavs aldrig från SAF men man kan väl anta att de också ville förhindra låglönepotter, minskad lönespridning och mer jämställda löner.

Avslutningsvis kan man ju fråga sig om arbetsgivarnas strategi har funkat och att LO förbundens oförmåga att hålla samman gett resultat? Svaret är ja, lönespridningen mellan grupper ökar.

Tjänstemännen tjänar nu över 10 200 kronor i månaden mer än den genomsnittsliga arbetaren. Om man tittar på löneskillnaden mellan kvinnor och män så ökar också den.

Män tjänar 4 800 kronor mer än kvinnor och skillnaden ökar. Mellan kvinnor och män som är medlemmar i ett LO förbund så ökar skillnaden ännu snabbare än mellan kvinnor och män som är tjänstemän.