UTTALANDE Valet ett vägskäl. Alliansen säger sig värna den svenska modellen. Under åtta år har högerregeringen försvagat alla dess bärande delar: arbetsmarknadsmodellen, socialförsäkringssystemet, välfärdstjänsterna och skattesystemet. Nu krävs en ny kurs för solidaritet och jämlikhet menar Svenska Målareförbundet.

Den svenska modellen är inte vad som helst, utan en sinnrikt utformad samhällsmodell som under lång tid vuxit fram i samförstånd och kamp mellan olika intressegrupper. Den svenska modellen är populär hos svenska folket och dess grundtankar väcker respekt internationellt. Den har historiskt levererat mycket väl i internationella jämförelser – i livskvalitet, konkurrenskraft och jämlikhet. Nu har vi på viktiga områden tappat i jämförelserna.

För att förstå vad som hänt måste man också förstå vad den svenska modellen är. Som vi ser det vilar den på fyra ben.

Första benet: Den unika arbetsmarknadsmodellen med starka fack, partsstyrda förhandlingar, en hög a-kassa administrerad av facket, en aktiv arbetsmarknadspolitik och kraftfulla insatser för rehabilitering och arbetsmiljöarbete.

Alliansen har med sin politik försökt försvaga denna del av den svenska modellen. Man har försvagat fackföreningsrörelsen och rubbat maktbalansen till arbetsgivarna fördel, vilket skedde redan 2007 genom en politisk prishöjning på fackligt medlemskap. Facken genomlevde under de första åren sitt största medlemstapp i modern tid och a-kassorna tappade på kort tid en halv miljon försäkrade. Även när vi granskat arbetsmarknads- och arbetsmiljöpolitiken, arbetsrätten och möjligheten till rehabilitering har dessa områden systematiskt försämrats. Man har långsiktigt lagt grunden för en större låglönemarknad inom den privata tjänstesektorn genom ett brett spektra av utbudsåtgärder och skattesubventioner.

Andra benet: Socialförsäkringssystemet inklusive a-kassan är de kollektiva försäkringar som skapar trygghet när man inte kan arbeta. De är generella och ger inkomstrelaterad ersättning vid arbetslöshet, sjukdom, arbetsskada, förtidspensionering, föräldraskap eller ålderdom.

Alliansen har systematiskt monterat ned dessa bärande principer för den svenska modellen. Alliansen har försvagat inkomstskyddet till den grad att legitimiteten för hela det generella socialförsäkringssystemet nu kan ifrågasättas. De omfördelande och utjämnande effekterna har minskat och privata försäkringslösningar har vuxit fram vilket sammantaget ökat ojämlikheten. Vi ser i dag hur fattigdomen ökar kraftigt bland många grupper, såväl hos förtidspensionärer, sjuka, arbetslösa som studerande, men även bland lågavlönade arbetare.

Tredje benet: Välfärdstjänsterna som utgörs av vård, skola och omsorg. De betalas över skattsedeln och tillhandahålls efter behov till alla medborgare i hela landet.

Alliansen har kraftfullt förändrat detta i riktning mot privatisering genom ökad marknadsstyrning och allt fler privata företag på skol- och välfärdsmarknaderna. Vi ser också att denna utveckling aktivt stöttats av de samlade politiska partierna. Allt fler vårdcentraler, skolor och äldreboenden ägs eller drivs av vinstdrivande aktörer. Långsiktigt urholkar detta legitimiteten för de gemensamma välfärdstjänsterna. Både likvärdigheten och kunskaperna i skolan minskar. Man har än mer förstärkt marknadskrafterna genom utförsäljningar av allmännyttan och statliga bolag. Att vi varje dag får läsa om skandaler, vinstutdelningar och vanvård är ingen slump. Det är resultatet av den ökande marknadsstyrningen.

Fjärde benet: Skattesystemet med huvuduppgiften att finansiera välfärdsstaten och olika trygghetssystem samt bidra till en utjämning av inkomster mellan hög och låginkomsttagare. Skattesystemet bör för att fungera präglas av neutralitet, likformighet och breda skattebaser.

Alliansen har sänkt skatterna till den grad att det inte längre är möjligt garantera välfärdens långsiktiga finansiering, vilket minskar möjligheterna att bära upp en framtida välfärdsstat. Skattekvoten ligger 2014 nere på dryga 44 procent av BNP. Det är sedan millennieskiftet en minskning med över 7 procentenheter, vilket motsvarar ett skattebortfall på ofattbara 248 miljarder. Att detta inneburit en kraftfullt nedmonterad välfärd för svenska medborgare i form av sämre trygghet ligger i sakens natur. Men det har också försvagat skattesystemets omfördelande effekter. Principen om neutralitet och likformighet har försvagats genom skattesubventioner för branscher och välbeställda hushåll.

Den svenska modellen har utsatts för stora angrepp samtidigt som de goda resultaten uteblivit. Det svenska folket anser ocksåatt det sociala skyddet, skolan och sjukvården har försämrats kraftigt. Vi kan också konstatera att arbetslösheten är högre än när alliansen tillträdde liksom långtidsarbetslösheten. Fler är sysselsatta mycket beroende på att befolkningen har ökat men sysselsättningsgraden är lägre eller på samma nivå som när högern tillträdde. Samtidigt kastas sjuka och arbetslösa i allt större utsträckning ut i fattigdom.

Den ökande ojämlikheten visar att hela den svenska modellen håller på att rasa samman. Enligt OECD är Sverige det land där ojämlikheten vuxit snabbast. Vi är inte längre det mest jämlika landet i världen. Vi ligger nu inte bara efter de övriga nordiska länderna utan även efterländer som exempelvis Belgien, Österrike och Slovakien.

Även om det är under alliansens tid som de stora förändringarna skett är det viktigt att se att många av dessa tendenser fanns redan före 2006. Tendenser med hög arbetslöshet, växande ojämlikhet, fler privatiseringar och eroderade skattebaser fanns redan. Den svenska modellen var försvagad, vilket alliansen med all kraft valt att förstärka.

När valet nu närmar sig vill vi att alla ställer sig den grundläggande frågan: Vilken riktning ska politiken nu ta?

På många sätt är den 14 september ett vägskäl. Det ställer stora krav på en socialdemokratiskt ledd regering att visa handlingskraft och att söka ett tydligt mandat för att sedan genomföra strategiska åtgärder som reparerar modellensviktigaste delar. Vill man motverka dagens tendenser på allvar måste man våga driva en politik som stärker grunderna i den svenska modellen och därmed också resulterar i ett mer jämlikt samhälle.

Det räcker inte att lappa och laga. Att inte byta riktning efter valet innebär att systemskiftet fortsätter.

 

Lidingö den 29 augusti 2014

Svenska Målareförbundet
Förbundsmötet