Mikael Johansson: ”Bostaden är nyckeln till framtiden”

Ett av de grundläggande mänskliga behoven är att ha tak över huvudet i form av en bostad. Detta är inte bara ett käckt påstående från min sida, utan något som återfinns både i FN:s deklaration över mänskliga rättigheter och i vår svenska grundlag (Regeringsformen).

Bostadsbristen finns nu i nästan samtliga Sveriges kommuner, och är resultatet av mer än två förlorade årtionden med en obefintlig bostadspolitik som har lett till ett rekordlågt byggande.

Politikens underkastelse, i kombination med tron på att marknaden själv skall lösa krisen, är den direkta orsaken till att det idag saknas 113 000 bostäder.

Samhällsnyttan av att subventionera företagare med lägre lönekostnader, är så oändligt mycket lägre än att se till vi har någonstans att bo.

I Sverige råder idag ett moment 22 som drabbar i synnerhet ungdomar. Det finns jobb att få, om än inte på hemorten. Skulle då en arbetslös lackerare eller målare vilja flytta för att få ett nytt jobb, så finns jobbet men ingen bostad. Bostadsbristen slår även mot ungdomar som valt att läsa vidare på universitet och högskola.

Utbildningsplatsen är klar och det är bara att börja, men det finns ingenstans att bo. Många nyanlända i Sverige, har utbildningar som gör dem anställningsbara, men hindras från att bidra till sin och samhällets utveckling, just för att det saknas bostäder.

Bostadssituationens inverkan på regeringens målsättning att ha Europas lägsta arbetslöshet 2020, kan inte nog understrykas.

Senast vi i Sverige hade en situation, påminnande om den vi nu upplever var på 1950-talet. Då hade vi bostadsmisär, och trångboddheten var ett stort problem. Insikten då var: om problemen skulle lösas gick det inte att förlita sig på privat kapital och på marknaden.

Lösningen blev att politiken grep in, och ett av de mest omfattande kapitlen i det svenska välfärdsbygget tog sin början.

Med hjälp av bland annat vårt gemensamma pensionskapital byggdes en miljon bostäder under tio år.

Givet målet att bekämpa arbetslösheten och möta framtiden, måste bostadsbyggandet sätta fart.

Den förra regeringen förde en bostadspolitik som byggde på att underlätta andrahandsuthyrning och att sälja ut allmännyttan. Det fördjupade en redan allvarlig kris i bostadsbyggandet.

Att det inte fungerade skylldes på hyresregleringen, som gjorde att marknaden inte tjänar tillräckligt på att bygga hyresrätter. Det var feltänkt, då som nu. Marknaden är oförmögen att leverera lösningar på bostadsbristen, den måste styras med politik. Regeringen har nu ett gyllene tillfälle att vända utvecklingen.

Givet målet att bekämpa arbetslösheten och möta framtiden, måste bostadsbyggandet sätta fart. Sveriges kommuner måste ge ägardirektiv till sina allmännyttiga företag att börja bygga hyresrätter.

Idag slösas över 20 miljarder årligen av statsbudgeten på sänkta arbetsgivaravgifter för unga och halverad krogmoms, till i bästa fall ringa effekt på arbetslösheten.

Om regeringen istället satsar dessa pengar på bostadsbyggande ger det omedelbart effekt på arbetslösheten inte bara för målare och övriga byggnadsarbetare. Den samhällsekonomiska fördelen av en sådan investering är mycket större.

Det kan också beskrivas enklare. Samhällsnyttan av att subventionera företagare med lägre lönekostnader, är så oändligt mycket lägre än att se till vi har någonstans att bo.