Vi som arbetarrörelse har i vårt goda minne arbetat aktivt för att vi ska vara representativa för alla medlemmar. Kampen för jämlikhet och jämställdhet är en kamp som vi som rörelse burit med oss länge. Trots detta är vi en organisation som brister på dessa områden. Vem har egentligen ansvaret att facket och Målareförbundet blivit en organisation av dom istället för oss? Har vi ett gemensamt ansvar för att bli vi?

 

 

Det låter väldigt bra med att det är alla vårt ansvar att få branschen och facket som organisation att arbeta för att vara en mer inkluderande rörelse för alla. Tyvärr kommer inte det att lösa problemen vi står för idag – att rörelsen inte är jämlik eller jämställd. Om vi hela tiden skyller ifrån oss på att de gemensamma ska lösa problemen kommer inget ske. Vi måste istället fråga oss själva vad kan Jag göra för att få en mer inkluderande måleribransch, en jämlikare och jämställdare facklig organisation?

Idag görs olika åtgärder för att öka jämställdheten på olika ställen runt om i landet inom Målareförbundet. Vi hittar en kvinna här som får en plats i en styrelse, vi ger kvinnorna nätverk där de kan diskutera deras frågor med mera. För att få en föryngring bland aktiva utser vi en ungdomsansvarig som får sitta med i styrelsen. De åtgärder vi idag gör döljer bara de problem vår rörelse står inför.

 

 
När frågan lyfts att vi behöver bli fler och bredare så skyller vi ifrån oss gång på gång. Antingen har kvinnorna inte rätt kompetens, det finns inga unga som vill engagera sig, de med utomnordiskt påbrå försöker vi ju knappt nå för de förstår ju inte vad vi säger. Jag har funderat mycket kring alla dessa bortförklaringar, vad det kommer ifrån. Kommer argumenten från att vi träffar för få medlemmar? Eller är det för att vi bara träffar samma personer om och om igen?

Jag tror att anledningen varför vi inte är bättre än vad vi är beror på oss själva. Vi är inte beredda att släppa taget om de uppdrag en själv har för att ge plats för någon annan. Vi är nöjda att ha en person som ska representera en viss grupp, trots att det krävs tre personer för att ge möjlighet till påverkan.

 

 
Vi måste släppa gamla tankar att folk inte vill engagera sig och istället minska trösklarna för att fler ska kunna ges möjlighet. Vi måste bli bättre på att fokusera på de som kommer och visar engagemang på medlemsmöten och andra forum istället för att lägga allt fokus på de som inte dyker upp. Men framförallt måste vi, de som idag har en plattform våga släppa taget för att fler ska få möjligheten.

Vi blir aldrig starkare än vår svagaste länk. Vi måste bli av med Ni känslan bland målare och arbeta fram en Vi faktor. Ensam är vi svag och mångfald ger styrka!

 

 

Stefan Johansson,
studieorganisatör Målarettan