Jag frågar snickaren som håller på att gipsa väggen där jag fäller in rör. Han tittar oförstående på mig. Slår ut med armarna och gestikulerar lite lojt och säger: ”Me dont understund.” Fan tänker jag hur ska jag göra nu? Vi behöver ju lösa detta problem tillsammans. Men hur ska vi göra det när vi inte kan kommunicera?

Jag går en sväng till förrådet. Jag måste fylla på med nya muffar och klammer. Innan jag lämnar arbetsplatsen så hojtar jag till min kollega om han också behöver något? Jag får ett nej till svar.

 

 

På väg till förrådet ser jag en grupp med snickare som står och röker utanför. Jag ser att den snickaren jag behöver prata med står i klungan. Det skrattas och skojas i gruppen förstår jag. Men det är också allt jag förstår.

Klockan klämtar för lunch. Jag springer ner till bodarna som står uppställda på gården. Av ren stress öppnar jag dörren till fel bod. Inte den bod jag sitter i. En doft av främmande mat slår emot mig. Det luktar inte som min matlåda som dagen till ära utgörs av blodpudding. Samtalen som pågår där inne förstår jag inte ett ord av. Det är ett jäkla liv och många skratt. Jag är en främling ibland främlingar. De tittar upp från det de håller på med. Blickarna som träffar mig talar tydligt om: vem är du och vad gör du här? Jag känner igen den känslan. Det är så jag och mina kollegor brukar tänka när någon av dom kommer in till oss.

 

 

Jag smäller igen dörren och springer in till oss. Där luktar det tacos, kött och potatis samt någon form av pasta. Här hör jag Krilles välbekanta björnskratt. Petters retsamma men hjärtliga skämt, Karin skrattar tydligt och högt som vanligt. Här känner jag mig hemma.

Vad är det som händer på våra arbetsplatser? Vi delas in i olika grupper på grund av. vårt språk och ursprung. Vi ska bygga hus tillsammans, arbeta med livsfarliga ämnen sida vid sida, kranar lyfter tunga och dödliga laster ovan våra huvuden. Men vi får inte lära känna varandra.

Jag vill känna min snickarkollega som står bredvid mig. Jag vill få en möjlighet att förstå hur hen tänker.

Varför sitter vi i olika bodar? Varför sitter vi inte tillsammans? Varför arbetar vi olika arbetstider? Varför arbetar vi inte som ett team? Varför har vi olika säkerhetskulturer? Vi arbetar trots allt sida vid sida. Vem och vilka tjänar på denna indelning? Är det vi, våra familjer där hemma eller företagen och arbetsgivarna?

 

 

När vi inte förstår eller känner varandra, hur ska vi då kunna hjälpas åt och ställa gemensamma krav? Hur ska vi då kunna arbeta mot gemensamma mål? Ge dessa människor en chans att komma in i vår gemenskap.

Absolut, det finns språkförbistringar som är svåra att komma runt. Men det ska arbetsledningen se till att det finns lösningar på. Så fort vi ska prata med varandra om ett arbetsproblem. Ta dit en arbetsledare. Arbetsledaren får lösa problemen åt oss så att vi som arbetar sida vid sida kan förstå varandra. Det är inte vårt eller deras fel att vi inte förstår varandra. De är där för att utföra ett arbete. Vi är där för att utföra ett arbete. Då får de som leder detta arbete se till så vi kan göra detta.

 

 

Arbetsgivarna vill inte att vi ska förstå varandra. Arbetsgivarna vill att vi ska vara vi och dom. Tänk om våra utländska kollegor förstod vilka rättigheter vi alla har som arbetar i detta land. Tänk om våra utländska kollegor förstod vad ett kollektivavtal innehåller? Det är dags för oss att bjuda in vår utländska gäster till branschen. Det är dags att vi talar om för dom hur vi arbetar och varför. Vi kan börja med att sitta tillsammans i bodarna. De är som oss. De vill också komma hem hela efter dagens slut. De vill också försörja sin familj.

 

 

MED VÄNLIG HÄLSNING

NILLE THORSELL

ELEKTRIKER