I dagarna har vi det som kallas för avtalsrörelse, där våra parter från Svenska Målareförbundet ska lämna in sina förslag som ska mötas av Måleriföretagen i Sverige och vice versa. Vad jag (och kanske vi?) kan se hos våra medlemmar är kanske en brist i kommunikationen, där flertalet av negativa strömmar existerar för att undergräva det som vi faktiskt står för och jobbar för att ta oss framåt. Traditionen att kunna gå vidare på det som andra gjort långt före oss.

Män och kvinnor har spillt blod, svett och tårar för att komma framåt i utvecklingen. Historien visar vad orättvisan en gång haft för ansikte, och att intentionerna fortfarande speglar på det gamla sättet med klasskillnaden mellan den gemene människan och kapitalisten. Jag som traditionellt intagen målare ser det som ännu viktigare att då våga ta steget, för att man har lite att bevisa när man kommit in på ett område som inte var tänkt att bli mitt område efter genomförd gymnasieutbildning. Att ta tag i saker och ting ger mer att kunna ta på.

En av många saker som sedan sårar och gör ont att behöva lyssna på är snacket från arbetsgivare och de som inte är medlemmar, eller medlemmar som bestämt sig för att göra urträde. Man hör saker och ting från folk och fä som kan tala illa om facket och säga att avgiften ger mig ingenting annat än ett minus på kontot, eller varför hålla på med sådant och jävlas med folk.

Dessa uppmuntrar jag då till att ta tag i saken och delta. Våga ta chansen och bli delaktiga för en sak som i längden kommer jämna ut den där avgiften som man tidigare klagat på. Det var min väg in i facket. Man jävlas inte med folket. Vi ser till att saker och ting följs som det ska vara och att båda parter följer de skrivna bestämmelserna som gjorts upp mellan de två parterna, Målareförbundet och arbetsköparesidan. Man får en hel värld framför ens fötter, och det bästa med det hela är att vem som helst som är medlem i förbundet kan ta steget, beroende på vad man vill göra, och ge sig själv chansen! Det är bara Du som hindrar det du vill hålla på med.

Jag ser negativa strömningar som glider på en snarare simpel ursäkt och det gör ont att se det. Egoismen har ett ont ansikte och därför är enighet mycket viktigare med tanke på vad som vi ändå ska slåss för. Nu låter möjligen ordet slåss som aggressivt, men vi är i en evig kamp som inte släpper sitt tag. Det enda som låter det onda segra, är om det goda bara ser på. De orden har också en slagkraft som mer ska tolkas, att om vi inte fortsätter att arbeta för det som vi har och vill förbättra, kommer vi bara att se på vårt verk försvinna in i historieböckerna och tomma intet. Utan betydelse och utan slagkraft. Tro mig, ingen vill detta. Ta tag i saken. Kontakta närmsta ombud eller facklig involverad och fråga om dina möjligheter för att kunna bidra. För alla räknas in i detta, var så säker på detta, kamrater.

Stefan Lövstrand