Målsättningen hos den individuella lärlingen har i mina ögon skiftat en aning. Förr hade man en klar sak framför sig om att det var att jobba för att kunna tjäna pengar och skapa sig de bästa förutsättningarna för ett eget liv.

Idag ser det mycket annorlunda ut jämfört med då! Likt en tidigare text som skrivits finns en uppfattning hos många lärlingar som kommer ut på arbetsplatsen, där pengar före arbete är gällande, och att inte ha någon stolthet med sig när det gäller ett fint hantverk.

Just det faktum att man är en hantverkare, där ett handgjort arbete färdigställs till ett objekt som klassas som t.ex. sovrum, vardagsrum eller liknande.

Färgvalet och tapeterna på väggarna samt hur taken ser ut är vad vi sedan har som vårt färdiga arbete och hantverk. Stoltheten sedan att kunna säga; Det finns en liten del av mig i den stadsdelen, eller Jag var med och byggde upp de där husen är för mig ovärderlig.

Perfektion! Är det inte det vi letar efter?

Jag tror som sagt den sista biten är väldigt variabel, men att den definitivt har relevans och speglar en del av verkligheten. Tron måste dock finnas på att våra ungdomar är redo att ta över.

Men efter vad jag sett finns det stora splittringar och någonting som kan komma att skada det som faktiskt är vår framtid.

Med saken i hand och allting klart för sig blir det mer naturligt att unga killar och tjejer som tagit sig in på målerisidan slutar p.g.a. bristande anpassning eller kunskaper när det väl är dags att visa upp sig på praktiken. De är heller inte den generation som — i majoritet — kan ta till sig traditionen och känna stolthet.

Tiden för detta är tydligen förbi. Man bryr sig helt enkelt inte om sådana saker, och där kommer faran för dessa också. Då praktik genom skolgången är ingången till att kunna ta till sig traditionen kring hantverkaryrket och måleriet. Efter skolan är det arbete som gäller. Men alla får inte jobb, och det är på grund av de orsaker som redan nämnts.

De saknar intresset, de tycker att det är ett jobbigt arbete. Sedan är det saken som handlar om vad som ska ramla ned i plånboken. För trots att man saknar intresset ska man ha lönen som förbund och tidigare generationer förhandlat fram för att vi ska kunna njuta utav idag.

Faktum är att måleriet är tufft och kommer alltid att vara det. Ska man då linda in allting till en fin karamell för dem att suga på? Nej.

Istället bör ett meddelande spelas upp för alla de som kanske inte finner måleriet hos sig själva från start. Det är ett yrke som har mycket tradition och stolthet med sig.

Ett yrke med möjligheterna att ta sig en lång väg. Att man kan skapa sina egna förutsättningar varje dag, med olika arbetsuppgifter, med möjligheten att vara självständig, att skapa sina resultat efter kvalitet och att helt enkelt vara på en arbetsplats som man trivs på.

Sedan kan alltid arbetsplats till arbetsplats vara olika. Det kan man aldrig komma undan.

Men vi vet med all säkerhet att många unga mister möjligheten till jobb och försvinner från våra system och vårt synfält. Målareförbundet får även en tuff uppgift därefter och tillsammans med de som varit med måste vi ta tag i saken som handlar om att bevara vad så många redan byggt upp.

Det är vår uppgift att genomföra detta. Vi som har etablerat oss inom området och som tar till sig uppgiften på största möjliga allvar. Dags att vidarebefordra saken till de som kommer bakom oss.

Det är även dags att sluta vara otacksam och dags för att inse två saker:
Man ska vara stolt att vara hantverkare.
Man ska vara stolt att vara målare.

Stefan Löfstrand