• Foto: Tomas Nyberg

 

 Flera media har på senare tid beskrivit fackens agerande i den senaste avtalsrörelsen som ansvarslöst och farligt, och då i synnerhet riktat sig mot Målareförbundet och facken inom 6F. I kölvattnet av denna beskrivning ligger borgerliga politiker som i enlighet med Svenskt Näringsliv hetaste önskan vill försvåra och införa förbud mot stridsåtgärder.
Vad får media att använda ett uttryck som annars används för att beskriva terrorgrupper och ungdomar som ansluter sig till desamma? Enligt den mediala dramaturgin var det för att facken inom 6F i våra gemensamma yrkanden avseende lönenivån hamnat 0,4 procentenheter över de fackliga kollegorna inom industrin, och därigenom allvarligt hotade den svenska ekonomin.

Det finns all anledning att påminna om vad som ledde fram till varsel och de strejker som faktiskt ägde rum i förra avtalsrörelsen.
Byggbranschen som helhet, hade och har alltjämt, en väldigt god lönsamhet. Att då kunna söka skydd bakom en lönenormering satt av vad en internationellt konkurrensutsatt industri kan bära, borde vara mer än tillräckligt, och ökar på de redan goda marginalerna. Uppenbarligen var detta inte tillräckligt. Istället valde Måleriföretagarna och Sveriges Byggindustrier den farliga och utmanade vägen att driva krav mot ackordslönesystemet. Målareförbundet mötte en motpart som bara hade ett enda yrkande. Om de hade fått gehör för detsamma, skulle det på kort tid skulle ha avvecklat ackordslönesystemet i måleribranschen. Analysen var möjligen att i frånvaron av en LO-samordning, och under täckmantel av att försvara industrinormen, så skulle de kunna komma undan med att angripa lönebildningen. Detta ledde till den mest omfattande konflikten i måleribranschen sedan 30-talet.

På arbetsgivarsidan finns även Almega som på kort tid lyckades hamna hetluften både gentemot LO och tjänstemannasidan, för att inte vilja följa LO:s och Svenskt Näringslivs rekommendation att räkna löneökningen i kronor och inte i procent. För tjänstemännen gällde det frågan om extra pensionsavsättningar på det sätt som redan överenskommits inom industrin. Almega är utan tvekan regerande svenska mästare i att inte kunna teckna avtal utan varsel. På LO-sidan finns fortfarande några avtal kvar att teckna, bland annat avtalet om personliga assistenter, där förhandlingarna gått trögt. Detta är en grupp som har låga löner och svagt anställningsskydd. En grupp vars villkor väsentligen kan förbättras utan att det på något sätt äventyrar svensk internationell konkurrenskraft, men där krafter på arbetsgivarsidan håller emot för allt vad tygen håller. Så frågan kvarstår; är det verkligen facken på svensk arbetsmarknad som har radikaliserats?

För egen del hoppas jag att avtalsrörelsen 2017 inte blir en repris på 2016, det tjänar ingen på. De ständigt ökande klyftorna, och otryggheten i samhället och på arbetsmarknaden kan bara angripas effektivt om en samlad fackföreningsrörelse bestämmer sig för att göra något åt dem.

Mikael Johansson, Förbundsordförande
mikael.johansson@malareforbundet.se