För en tid sen befann jag mig på Utöya. Ärligt talat ville jag inte åka och tanken på att vara där i tre dagar gav mig magont.

Innan vi kom till ön besökte vi 22 juli museet där en kan följa hur Anders Behring Breivik genomför bombningen i Oslo och sedan masskjutningen på Utöya.

Där kan en se hur bomben sprängs, läsa hur han tar sig till ön, se hans falska polis-id och läsa dokument ur rättegången. Det kändes minst sagt tungt att sen åka ut till den ö där 69 ungdomar slaktades. Dag två fick vi en guidad tur av en kille som överlevde attacken.

En kille jag träffat några gånger, en kille jag anser mig känna. Han berättade hur han såg två av sina vänner bli skjutna framför hans ögon, hur han sprang och försökte varna andra, hur fler sköts. Hur han simmade ut i vattnet, hur kulorna slog ner runt honom.

Att en bit ut i vattnet tvingades han välja; fortsätta simma och drunkna eller vända om och kanske överleva. Han valde det sista.

Allt eftersom vi gick insåg en att ön inte alls är så stor som den först verkar och absolut inte stor nog för drygt 500 människor att gömma sig på. ”Tänk er att överallt där vi går, ligger det döda människor”. Vår rundvandring avslutas i det gamla samlingshuset. Den plats där flest människor dog.

Vi gick in på samma plats som Breivik och det STANK saneringsvätska. Kulhålen är kvar, golvet är missfärgat och vissnade blommor ligger lite här och var. Längst bak finns en tidslinje där en kan läsa om vad som hände under tiden Breivik befann sig på ön.

Jag klarade mig hela vägen dit men där framför väggen brast det. Det gick inte mer. När jag läste sms mellan de som befann sig på ön och deras anhöriga grät jag. Två av konversationerna får aldrig något svar. En slutar med ”mamma hjälp mig”.

Massmordet på Utöya är en märklig händelse. Något vi aldrig trodde skulle hända i vår del av världen. Jag minns när det hände. 2011, jag var 21 år och aktiv i SSU. De som befann sig på ön var vår systerorganisation. Jag minns att jag tänkte att det hade kunnat vara vi, vara SSU:are och landet hade kunnat vara Sverige.

Utöya är en symbol för obeskrivlig sorg, ilska och hat. Men det är också en symbol för gränslös kärlek, syskonskap och hopp! För kampen kommer inte dö, lågan kommer inte slockna!

Det är som vår guide sa innan han lämnade oss. ”Vi kan aldrig låta oss bli tystade, aldrig ge upp för då har han vunnit” och han har rätt. Så länge det finns makter där ute som vill skrämmas och tysta, får vi inte ge upp.

Jag erkänner, jag är rädd som fan ibland, nu mer än någonsin egentligen. Men jag kan inte gå runt och vara rädd mer för det som på riktigt är farligt i världen är rädda människor. Jag väljer att engagera och aktivera mig i samhället, politiken och på alla sätt jag orkar för att förändra världen.

Jag vill när allt är över, kunna känna att jag gjorde allt jag någonsin kunde för att vara med och forma ett bättre och varmare samhälle och jag vill känna stolthet över att jag gav mig hän av hela mitt hjärta.
Aldrig glömma, alltid minnas, alltid älska!