• Foto: Helena Forsberg/Tomas Nyberg/Montage

Vi tar ofta för givet möjligheten att ha någonstans att bo. Det är inte så konstigt när man tänker efter; bostaden är ju en förutsättning för så mycket annat i livet. Det är därför rätten till en bostad är en del av FN-stadgan om mänskliga rättigheter. I vår svenska grundlag regeringsformen anges rätten till en bostad på samma sätt som rätten till hälsa, arbete och utbildning.

LÄS ÄVEN: Mikael Johansson: ”Som att slå ihjäl en fluga med slägga”

Av detta följer att vi inte kan se på bostadsmarknaden som en marknad bland alla andra.

Samhället, genom våra demokratiskt valda, har en skyldighet att se till att bostadsmarknaden fungerar, både vad gäller tillgång till bostäder, och att kostnaden för att bo inte blir oöverstiglig. Detta var vi riktigt duktiga på en gång i tiden, inte minst det så kallade miljonprogrammet under 60 – och 70-talet.

Miljonprogrammet mötte faktiskt inte bara utmaningen av den skriande bostadsbristen och den rådande bostadsmisären, utan blev även ett av fundamenten som välfärdssamhället kunde byggas upp på. Detta var resultat av en medveten politisk vision, och en insikt om att den så kallade marknaden saknar förmåga att leverera detta på egen hand.

Det går att dra paralleller till dagens situation på bostadsmarknaden. Trots ett kraftigt ökat byggande råder bostadsbrist i 255 av landets 290 kommuner. Det är föga förvånande att bostadsbristen hårdast drabbar svaga grupper i samhället, som inte har ekonomiska möjligheter att efterfråga de bostäder som finns.

LÄS ÄVEN: Mikael Johansson: ”De utnyttjar LAS alla kryphål”

Enligt en rapport från Hyresgästföreningen, finns idag 213 000 unga vuxna som bor hemma hos sina föräldrar trots att de hellre skulle vilja ha ett eget boende, och denna andel har ökat. Likaså andelen som bor i osäkra upplåtelseformer.

En avgörande skillnad jämfört med 60- och 70-talen är att det idag råder en övertro på vad marknaden kan leverera utifrån den universella lagen om tillgång och efterfrågan. Bekännare till denna tro blir nu genuint oroliga när spekulationerna i bostadsrätter som köps för att omedelbart säljas vidare med förtjänst inte går lika smidigt som tidigare, vilket skulle vara ett tecken på att efterfrågan minskar.

På samma sätt hör vi politiker som på allvar vill få oss att tro att en helt oreglerad bostadsmarknad är lösningen på bostadsbristen.

Jag menar att det kommer att krävas mer politik på bostadsmarknaden. Att staten har gått in med investeringsstöd till byggande av hyresrätter är ett bra steg på vägen, men långt från tillräckligt. Det är dock i kommunerna som den riktiga verkstaden måste ske.

LÄS ÄVEN: Mikael Johansson: ”Vi måste säkerställa att vi oftare pratar om vad som inte är accepterad beteende”

Kommunerna måste börja använda sina allmännyttiga bostadsföretag till det de är till för – att tillhandahålla hyresrätter utifrån de behov som finns, med hyror som människor har råd med. I detta ligger även att underhålla och utveckla det bestånd vi alla äger.

Det är därför jag anser att ett ROT riktat mot flerfamiljsbeståndet ger betydligt mer pang för pengarna än det ROT-system vi idag har som ensidigt riktas till egna hem.