Kristina Norlin: “Jag är ju bland aporna”

En så enkel kommentar: ”jag har det så där på jobbet, jag är ju bland aporna!” Jag lever i tron att vi grundar våra uppfattningar av olika människor på våra olika erfarenheter och samhällsstrukturella konstruktioner.

Men har det verkligen gått så långt att vi behöver dela in oss i primater, att vi ser andra människor så pass lägre stående än oss själva att de ska kallas APOR?

LÄS ÄVEN: MIRA: ”Vi måste ha våra kollegor i ryggen”

Min arbetsplats där jag tillbringar cirka 9 timmar om dagen, vad är det för plats egentligen? Jag har mina verktyg, jag har min arbetsplats, jag har mitt fikarum där jag träffar mina arbetskamrater.

Även om verktygen, arbetsplatsen och fikarummet med kollegorna skiftar så finns där alltid en viss struktur. Saker görs på ett visst sätt, det finns en rutin. Jag kan förlika mig med rutinerna på arbetsmomenten och verktygen som hör därtill.

Jag finner till och med rutinerna som befriande, jag vet vad som behöver göras och vilket verktyg som skall användas för att uppnå det förväntade resultatet.

LÄS ÄVEN: Nätverkt vill verka för att förändra attityder

Men sen är det samspelet mellan de olika kollegorna, där finner jag det inte alltid lika enkelt. Det är där jag kan stöta på uttryck som det om APAN. Det är där i samspelet mellan olika individer allt kan bli så fel.

Jag tror ofta att vi glömmer bort att våra åsikter som vi anser oss själva har rätt att uttrycka faktiskt kan ha större påverkan på andra än vi tror. Jag finner mig att undra om det är fler än jag som reflekterar över vad som det faktiskt talas om runt fikabordet.

Jag fastnar i tanken om jag är stöpt in i byggbranschens jargonger eller är det så att jag alltid har varit på detta sätt och att jag bara har kommit mig med likasinnade. Lite som en hönan eller ägget.

LÄS ÄVEN: Dålig arbetsmiljö kostar 164 miljarder kronor om året

Detta blev för mig extra tydligt då jag var ifrån måleriet en period i mitt liv. När jag kom tillbaka och började reflektera över vad vi pratade om och hur vi pratade till varandra. Att när jag satt där i fikarummet var jag åter igen en person som sa saker som inte alls var lämpliga att sägas.

Det har väckts något i mig, jag känner mig helt plötsligt obekväm av situationen och känner en viss skuld i hur jag ger mig in i samtalen. Jag finner oss ofta tala vitt och brett om andras tillkortakommanden och att vi ofta har lätt att håna och trycka ned varandra på ett eller annat sätt.

Det känns lite som om vi tävlar om det sista ordet.

Att det med APAN har bitit sig fast hos mig är för att det i mina öron är ett helt vedervärdigt uttryck. Fast jag är ju egentligen inte ett dugg bättre själv när jag tänker efter. Jag går ju till direkt motangrepp och börjar likna denna stackars pojke efter primaterna.

LÄS ÄVEN: ”Mycket handlar om att så ett frö”

Att jag till och med ägnar tid till denna krönika är ju ett tecken på mina egna tillkortakommanden. Jag kämpar ju för det sista ordet, och jag får väl tacka honom – min musa, min inspirationskälla.