”När vi pratar bostadspolitik reduceras ofta debatten till 6 kvarter i Stockholms innerstad, det är ju inte på något sätt representativt för Sverige.” – Marie Linder.

För att skapa bra förutsättningar vidhåller jag att det viktigaste är arbete och bostad. Det lustiga är att dessa ämnen ofta glöms bort i samhällsdebatten. Framförallt vikten av ett tryggt boende.

Det ska inte bara vara tryggt med utgångspunkt från människors relationer till varandra utan också tryggt i den meningen att de ska veta att de får bo kvar.

Det är viktigt och till och med, vågar jag påstå, avgörande för hur väl vi kan få integrationen att fungera. Inte bara integration för nyanlända, utan även integrationen mellan generationer och andra samhällsgrupper.

LÄS ÄVEN: Så tycker partierna om viktiga frågor på arbetsplatserna

Flera partier vill inte röra begreppet marknadshyror. Däremot så uttalar de ett stöd för friare hyressättning. Min egen uppfattning är att ett sådant utspel går ut på att dölja sin egentliga agenda.

Om de är för att ge bostadsbolag möjlighet att sätta hyran fritt, är inte det marknadshyror då? Skulle det inte vara mer ärligt att säga att de är för marknadshyror? Det är ju faktiskt människors hem vi pratar om. Kanske borde vi börja prata om hemorienterad politik istället för benämningen bostadspolitik.

Idag så ökar antalet unga som känner sig tvungna att bo hemma, hyra svart eller ett osäkert 2/3/4-handskontrakt. Att ha det i åtanke tillsammans med de många osäkra anställningarna som finns undrar jag varför unga straffas på det här sättet.

”Nästa vecka blir det min åttonde flytt på tre år. Majoriteten av mina saker har jag i två förråd – ett i Skövde och ett i Kungsbacka. Är det lätt att landa någonstans och bygga sig ett liv? Den frågan får mina resväskor svara på.” – Pontus, Göteborg, från inmybackyard.se

LÄS ÄVEN: ”Gör valet till en fråga om den globala överklassen”

Tyskland nämns ibland som exempel när hyressättningen och framförallt marknadshyror debatteras. Det är lite lustigt då staten i Tyskland har tillgodosett behovet av bostäder under tid samtidig som den svenska staten överlät det ansvaret till marknaden i och med Bildt-regeringens tillträde 1991.

I och med det så har marknaden valt att hålla igen byggandet parallellt med ett ökat bostadsbehov med resultatet att lönsamheten per kvadratmeter har ökat markant. Till det här hör att staten har förflyttat den ekonomiska belastningen från sig själv till hushållen vilket, med det ökade kvadratmeterpriset som bakgrund, har försatt hushållen, alltså oss, i en ohållbar lånekarusell som vi blivit inbringade i.

LÄS ÄVEN: Per Eklund: ”Är företagarnas Rot-statistik trovärdig?”

Samtidigt så måste de kommuner som tappar invånare få hjälp och stöd att hantera det.

Är det inte dags att släppa den naiva övertron på marknaden?

Är det inte dags att vi får ett krav på större samhällsansvar på kommunernas allmännyttiga bostadsbolag?

Varför fokuserar vissa politiska strömningar på att de få ska premieras? Det är ju inte alla som är högavlönade med möjlighet att bo flott i Stockholms innerstad.

(Debattartikeln är tidigare publicerad på Ståndpunkt)