Mikael Johansson: ”Det får inte råda tankeförbud”

Under drygt två decennier har fack och arbetsgivare inom industrin genom industriavtalet normerat löneökningarna i Sverige. Ofta får vi höra att det är just industriavtalet som möjliggjort förändringen från höginflationsekonomi till den låginflationsekonomi som vi idag tar för given, och som ensamt står som garant för att inte Sverige kastas in i ett okontrollerbart kaos.

Enligt min uppfattning är det en alldeles för enkel förklaring, som bortser från andra samhällsförändringar före och under perioden. Dessutom är uppfattningen farlig i så motto att den står i vägen för sunt ifrågasättande och önskvärda och nödvändiga förändringar.

LÄS ÄVEN: Högre löner kan flytta arbetskraften dit den behövs mest

Sant är att under den tid som industriavtalet verkat så har de flesta av landets löntagare fått erfara att även små löneökningar ger mer i plånboken eftersom priserna inte ökar lika snabbt. Detta beskriver vi som reallöneökningar. Det är också sant att klyftorna mellan arbetare och tjänstemän, mellan kvinnor och män, och mellan arbetare och maktelit har ökat dramatiskt under samma period.

Det var just denna utveckling som gjorde att LO enades om att anta långsiktiga mål för var vi vill vara år 2028. Dessa mål adresserar, förutom att vi skall slå vakt om reallöneökningar, även en ambition att minska klyftorna, och ett försvar av den solidariska lönepolitiken som länge varit ett riktmärke för LO-förbunden.

När Målareförbundet tillsammans med våra kollegor i Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, och Seko (6F) tittar på framkomliga strategier för att nå de långsiktiga målen, så ser vi att industriavtalet i sin nuvarande tappning inte förmår att hantera relativlöneförändringar tillräckligt effektivt.

Enkelt uttryckt; så länge allas löneökningar skall räknas i procent, kommer de grupper som tjänar sämst hela tiden att halka efter övriga grupper i kronor räknat. Ännu mer allvarligt är att många LO-förbund under den gångna perioden sett sig nödsakade att gå med på försämringar i avtalen för att kunna leverera löneökningar i nivå med de krontal som kännetecknar LO-samordningen.

LÄS ÄVEN: Rapport från 6F: Låga löner ger inte fler jobb

Inom ramen för vårt 6F-samarbete har vi därför tagit initiativ till en omfattande utredning om hur den framtida lönebildningen bör se ut för att kunna möta framtidens utmaningar. För detta har vi fått en hel del kritik från både arbetsgivare och fackliga kamrater.

En vanlig invändning är att om lågavlönade skall få lika mycket som vi andra i kronor, leder detta till kompensationskrav från andra som räknar löneökningar i procent, vilket leder till en löne- och priskarusell liknande den före 90-tals krisen.

Jag är mer optimistisk, och tror att det går att bygga vår framtida samordning utan missunnsamhet mot de grupper som har det sämst.

Invändningar mot den nuvarande ordningen ska inte mötas med domedagsprofetior. Om parterna inom industrin skall vara med och normera lönerna för nära 5 miljoner löntagare, så måste de – precis som vi försöker göra – presentera en trovärdig strategi för framtidens utmaningar.

Det får inte råda något tankeförbud kring alternativen till dagens industriavtal.