• Bild: Pixabay

NOVELL

Maria Hambergs novell ”Det kom en ”hemsyster”… utspelar sig i slutet av 1950-talet då Sverige och världen drabbades av en pandemi som gick under namnet Asiaten.

LÄS ÄVEN:

Dags att leta kandidater till tre priser

Helena Forsberg: ”Tack och adjö men på återseende”

Mikael Johansson: ”Vid vägskälet 2018-2019”

Det kom en ”hemsyster”. Hon hette Ina och bröt på tyska. Hon var lång och smal och klädd i en grå uniformsliknande klänning med ett vitt stärkt förkläde. Och så hade hon en ständig, djup rynka mellan ögonen.

Mamma viskade till pappa att hon tyckte att Ina verkade barsk. Det var inte meningen att jag skulle höra, men barn är väldigt bra på att uppfatta det som inte borde märkas. Jag lade det konstiga ordet på minnet, hade inte hört det förut.

Länge förknippade jag det med just hemsystern Ina, att det var specifikt för henne. Och så kopplade jag ihop det med hur hon lät, tungrotsärren som skorrade underligt, orden som studsade hårt i öronen med sina öppna a:n. Jag var fyra år och trodde hon var arg, hela tiden.

Det här hände vintern 1958 då det drog en influensaepidemi genom landet som kallades ”asiaten”. Den kom att bli omtalad och fruktad länge efteråt då den inte bara tvingade människor att bli sängliggande i flera veckor, utan även orsakade mängder av följdsjukdomar.

Min moster till exempel, fick paratyfus ovanpå influensan och som följd av det livslång reumatisk värk i alla stora leder. Hela världen drabbades, man beräknar att minst fyra miljoner människor fick sätta livet till. Det fanns inga vacciner.

Hemma hos oss blev alla vi barn sjuka, fast inte min minste lillebror som var lill-liten, han var inte mer än några månader. Men mamma blev sjuk. Hon kunde inte ta en magnecyl och låtsas som att allt var som vanligt. Hon var tvungen att ligga. Hon hade tullan alldeles intill sängen för att enkelt kunna lyfta upp honom när han behövde äta.

”Och om jag blundar minns jag ännu lukten av grankåda som alltid spred sig i köket medan han tog av sig de blöta kläderna.”

På den tiden hade vi sex kor, en häst, några höns och ibland en kalv i kätten nere i ladugårdshörnet. Det var mamma som skötte mjölkningen och utfordringen av alla djuren, utom hästen, honom tog pappa hand om. Lasse Larsson var en ardenner, en nödvändig och oumbärlig arbetskamrat till pappa både i skogen och på åkern. Stallet var därför pappas medan ladugården var mammas.

Men när mamma blev sängliggande måste pappa ta över hennes arbete i ladugården. Och han måste sköta sitt eget. Det var full vinter och även om dagarna var korta och det mörknade tidigt hade han mycket timmer att hugga och dra fram.

Det stod som ett moln av kyla runt honom när han kom hem, fast han stampat av sig det värsta i farstun. Vadmalsbyxorna var fullbehängda med snökulor och vintermössan med sina öronklaffar fladdrade vid de rödblossande kinderna. När han tog av mössan kom en puff av hans lite söta svettlukt från det genomblöta håret. Och om jag blundar minns jag ännu lukten av grankåda som alltid spred sig i köket medan han tog av sig de blöta kläderna.

Inte mäktade han då med att ställa sig att laga middag till sina tre barn och sjuka fru, byta blöjor på bäbisen och sedan gå till ladugården och sköta kvällsmjölkningen. Och vem skulle ta hand om dem medan han var i skogen?

Det var därför det kom en ”hemsyster”. Vi låg nerbäddade på övervåningen med stränga förhållningsorder att inte kliva upp ur sängen i onödan. Ina tog trappen med två steg i taget när hon kom för att titta till oss och för att låta bäbispojken äta av mamma. Det var det första hon bestämde, att det var hon som hade hand om honom och att vaggan inte skulle vara vid sängen. Mamma var sjuk och skulle inte ha ansvar för någonting alls!

Fast mamma protesterade när hon hörde hur pojken grät nere i köket fick hon inte amma oftare än var fjärde timme. Hon sluddrade av febern medan hon argumenterade om att hon ammat alla sina barn när de bett om det, att hon aldrig brytt sig om hur ofta de velat äta och att de bara hade mått bra av det, men det hjälpte inte, Ina höll på sina regler.

Jag minns att mamma grät och att pappa tafatt tröstade henne med att klappa henne på armen och sa att pojken nog skulle klara sig tills hon blev frisk igen. Det var då mamma viskade att Ina var barsk. Pappa höll med, men sa att det ändå var tur att hon var där för att hjälpa oss. Själv stod jag med tummen i mun och observerade tills pappa buschade iväg mig.

”Mamma brukade säga att jag slapp äta upp om jag i alla fall tog en tugga. Men Ina gav inga dispenser.”

Varje morgon tog Ina tempen på oss. Hon stod stilla intill sängen och väntade de tre minuterna som termometern tog på sig för att stabilisera och visa rätt. När hon läst av den slog hon kraftigt med handen för att skaka ner kvicksilvret igen innan hon bistert meddelade att det skulle bli ytterligare en dag i sängen. Ingen klapp på kinden, ingen strykning över armen, inget leende.

Sedan serverades frukosten. Kornmjölsgröt. På sängen!

Jag tyckte inte om någon sorts gröt, förutom tomtegröt då. Mamma brukade säga att jag slapp äta upp om jag i alla fall tog en tugga. Men Ina gav inga dispenser. Hon krävde att tallriken skulle bli tom. Från min säng kunde jag höra mammas kväljningar när hon försökte svälja Inas gröt. Tjock, tung och stenhård kornmjölsgröt.

En stund efter att Ina gått ned till köket igen kom mamma försiktigt tassande in till oss barn. Hon satte sig på min sängkant i bara nattlinnet och matade mig med några skedar lingonsylt och mjölk.

Den är nymjölkad och fortfarande ljummen, sa hon, pappa har nyss kommit in från ladugården med den. Det är bra ifall du får i dig vätska, sa hon och trugade in ytterligare några skedar.

Men jag slapp gröten.

Den är oätlig, sa mamma. Jag ska spola ner alltihop i toaletten.

Efter någon dag fick min storasyster kliva upp. Jag avundades hennes lycka att få sitta nere i kammaren och rita trots att det var vi sjuka som förärades konstverken. Jag ville också rita! Men snart blev även jag friskförklarad och befriad från sängliggandet. Jag skuttade nedför trappen, glad över allt jag skulle kunna leka.

Det jag inte hade tänkt på var att jag nu fick sitta vid köksbordet när det var dags för mat. Jag hade längtat så att få kliva upp, men i den stund frukosten var framdukad och Ina kallade oss att sitta vid bordet insåg jag att det inte var någon fördel. Här hade jag hennes bevakande ögon på mig hela tiden.

När jag öppnade munnen för att hävda mina känslor inför gröten, den osaltade kalopsen eller de svartnade köttbullarna satte pappa ögonen i mina så att jag tystnade innan jag börjat.

Det var förbjudet att klaga. Han sa inget. Jag förstod det ändå. Jag hade inget val, det var bara att svälja. Gröten vände flera gånger i halsen fast jag tog pyttesmå tuggor och fyllde på med flera skedar mjölk.

Jag såg att pappa blev full i skratt över hur jag höll på, men han sa inget. Dagen efter sträckte han sig efter grötkarotten innan Ina hann fram med sin hand, grötklimpen som landade på min tallrik var ynkligt liten.

Du får mer när du ätit upp, sa han, som om jag skulle velat protestera. Sedan styrde han fram skålen med lingonsylt och lät mig ta själv! Och så blinkade han åt mig som om han sagt och gjort något verkligt roligt. Det blev sedan ett familjeskämt: när inte Maria ville äta gröten med lingonsylt då åt hon lingonsylten med gröt.

På kvällarna satte sig Ina i mammas gröna fåtölj inne i kammaren med en stickning. Hon höll stickorna som kvinnorna på kontinenten gör. Den ena fixerad, fastklämd mot bröstkorgen under höger armbåge, medan hon med den andra stickan joxade så att maskorna blev räta och aviga.

För mig, den nyfikna fyraåringen som sett mamma sticka tröjor, koftor och mössor med båda stickorna klirrande framför sig, såg det väldigt underligt ut. Jag kunde inte hålla mig. Jag drog tummen ur mun och frågade vem som i all sin dar lärt henne att sticka.

Det haar jaak sjelv gjorrrt.

När hon var en liten flicka, berättade hon, hade hon bott i ett läger. De hade ingenting att göra. Det fanns inga leksaker. Till förströelse hade några tanter kommit med garnnystan och stickor till flickorna, snören och pinnar till pojkarna.

Det vaar så jaak lärdte mig att sticka, sa hon.

”Jag vet inte om Ina var judinna och överlevare från något koncentrationsläger eller om hon var ett föräldralöst tyskt barn som fångats upp av Röda Korset.”

Jag stod bredbent mitt framför henne, och med tummen i munnen rynkade jag pannan och försökte förstå.

Jag minns mina frågor. Jag minns hur hon satt, rak i ryggen. Hon lutade sig inte mot ryggstödet medan hon envetet stickande. Mest minns jag frågan vilken färg garnet hade som hon fick i det där lägret. När jag drog ut tummen igen och ställde den tittade hon upp från stickningen och log faktiskt mot mig.

Det vaar grått.

Vad blev det? Vad stickade du?

Ingenting. När jaak stickat upp hela nystanet rev jaak upp det jaak gjorrrt och börrrjade om från börrrjan.

Men… kunde du inte ha fått mera garn?

Hon skakade på huvudet och lät stickningen sjunka ner i knät. Nej, det fanns inte mera garn att få. Och vet do, sa hon och lutade sig lite framåt mot mig, jaak hade inte kunnat fråka någon. Vi vaar inlåsta i ett rum, det vaar bara vi baarn därinne. Och vi orkade inte så micket mera än att sitta på våra schtolar tills det var daks att sova.

När jag tänker på det hon sa, ser jag också mig själv. I rödrutig yllekjol, stoppade yllestrumpor som satt uppe med hjälp av livstycket under tröjan och med en blöt tumme utanför munnen. Så förvånad och tankfull över svaret att jag inte kom mig för att stoppa in den igen.

Jag vet inte om Ina var judinna och överlevare från något koncentrationsläger eller om hon var ett föräldralöst tyskt barn som fångats upp av Röda Korset. Men när jag tänker på henne är det den lilla flickan som stickar med grått garn jag ser framför mig. Och jag får alltid en klump i bröstet över hur ledsen hon måste vara.

Sedan jag blivit större och lärt mig vad ordet barsk betydde trodde jag länge att det var Inas temperament som inte tillät klagomål. Men nu tänker jag annorlunda.

Kan pappa och mamma ha varit rädda för främmande? Eller kände de att de var tvungna att svälja hennes sätt eftersom kommunen skickat dit henne för att hjälpa dem? Eller berodde deras undfallenhet på hänsyn till den hon var? Visste de vad hon gått igenom?

Maria Hamberg