Linoljefärg – en riktigt gammal historia
Färger med linolja som bindemedel har använts länge i Sverige, kanske så länge som 1000 år. Från början en färg för konstnärer och dekorationsmålare, men på 1500-1600 talet slog färgen igenom på bredare basis inom byggnadsmåleriet.
Först på slott och herrgårdar, men sedan även på enklare gatufasader och bostadshus.
(Bilden är tagen i ett annat sammanhang)
Linoljefärg har av tradition varit en för Sverige känd vara som exporterats utomlands. Linolja, eller linfröolja, är olja pressad av frö från växten oljelin som främst odlas i Skåne och Östergötland.
Rå eller kokt (upphettad) olja blandas med pigment, späds med lacknafta eller terpentin och torkar sedan via en oxideringsprocess, det vill säga en kemisk reaktion med syre.
Torktiden blir därför längre och kan variera från 24 timmar och uppåt beroende på färgskikt, underlag, temperatur och ventilation.
Det ska tilläggas att ”rätt” blandning, recept, fanns det förr i tiden lika många som det fanns målare då dessa blandade sin färg själva.
Lacknafta för ökad viskositet
Linoljan har extremt små molekyler vilket gör att den tränger in i material och ger en impregnerande effekt samtidigt som den låter underlaget ”andas”.
Vanliga användningsområden historiskt var fönster, fasader och andra väderutsatta områden, men färgen har också använts överallt inomhus och till finsnickerier i olika blandningar.
Historiskt späddes inte alltid färgen, men för ökad viskositet användes terpentin och senare lacknafta.
Hitler ville ha en modernare färg
Till sent 1930-tal var linolja det vanligaste ytskyddet som användes i Europa. Men för modernare tider var färgen krånglig och ”gammaldags” att tillverka.
I Hitlers Tyskland gavs order till ingenjörer och kemiföretag att skapa en modern färg till den nya värld som skulle byggas.
Alkydfärgen föddes på 40-talet och med kortare torktid och mindre lukt tog den, och senare andra industriellt framtagna färger, över marknaden totalt.
