Matchen om lönemärket

Om de blir överens kommer alla förbund att ställa samma krav på löneökningar när de möter sina respektive motparter under nästa år.

Hur höga de gemensamma lönekraven blir i procent och kronor blir dock inte klart förrän i december. 

Även andra krav än löneökningar kan rymmas i LO-samordningen. 2017 krävde förbunden till exempel förhandlingar med arbetsgivarna om avtalsförsäkringar och pensioner. Samtal som inleddes men som nu ligger nere. 

Hur det blir den här gången är det ingen som vet. Ännu. 

– Diskussioner pågår, säger avtalssekreterarna.  

1997 tecknades det första industriavtalet

En samordning 2020 kräver även att LO-facken enats om att facken inom industrin tecknar de första avtalen och därmed får sätta det så kallade märket.

Det vill säga den nivå som sedan blir tak för löneökningar i alla andra branscher. 

Märket sätts formellt först när LO-styrelsen godkänt det första industriavtalet. Det har dock ännu inte hänt att ett avtal fått nobben. 

Så här har lönerna satts i Sverige sedan 1997. Då gick samtliga fack och arbetsgivare inom industrin samman och tecknade det första industriavtalet. Tanken var redan då att det skulle styra lönebildningen på hela arbetsmarknaden, och så har det blivit. 

Inget talar för att det blir annorlunda den här gången, även om förbunden inom 6F (Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko) på lång sikt vill ha en annan ordning och har varit tydliga med det i flera år. 

Industriavtalet bör skrotas och ersättas med centrala förhandlingar mellan LO, PTK och Svenskt näringsliv, tycker 6F. 

Andra förbund är än så länge inte beredda att stödja kravet på att industriavtalet skrotas. Men det finns förbund som åtminstone vill vara med och påverka märkets storlek.

Handels är ett av dem. I en färsk lönerapport skriver Handels att möjligheten för låglöneförbunden att ta ut mer har minskat sedan 2010 och anser att det är dags att ändra på det.  

Kritiken mot märket är i första hand att det är för lågt och därmed inte leder till utjämning mellan tjänstemän och arbetare och mellan män och kvinnor.

Ett lågt märke ger dessutom, enligt kritikerna, företagen övervinster och gör det svårt att locka personal från privat till offentlig sektor där rekryteringsbehovet är stort.

Det här är argument som inte biter på industriförbunden inom LO, IF Metall, Livs och GS. De är inte beredda att höja nivån på märket eller att säga upp industriavtalet.

Enligt deras sätt att se på saken har löneökningarna hittills varit precis så stora som de borde vara. 

Märket anpassas till exportindustrins konkurrenskraft, vilket gör att det är onödigt att andra är med och bestämmer storleken, menar industriförbunden. 

Facken inom industrin brukar också peka på att LO:s medlemmar generellt fått en reallöneökning under de 20 år som industrin bestämt löneökningstakten.

Det stämmer, men är inte ett tillräckligt argument för att ordningen ska bestå, menar kritikerna.  

LO-förbunden har ett par veckor på sig att komma överens om ramarna för nästa avtalsrörelse, och i de diskussionerna har alla förbund med sig en egen önskelista.

Målarna och övriga förbund inom 6F kräver att LO ställer sig bakom en låglönesatsning. Samma krav har Kommunal och Handels. 

Om det blir en låglönesatsning, och hur den i så fall ska se ut, är oklart än så länge. Målet är att hitta en modell som alla kan ställa upp på.

Å andra sidan är det oenighet om låglönesatsningar som hittills lett till att LO-samordningen spruckit. Så skedde både 2012 och 2016. 

De flesta låglönesatsningar har omfattat hela avtalsområden där genomsnittslönen är under en viss summa – till exempel 24 000 kronor – men 2017 bestämde LO-förbunden att satsa på en ny modell.

Den gick ut på att samtliga individer som tjänade under genomsnittet skulle omfattas. En modell som såväl Seko och IF Metall gillar.

IF Metall anser att den är mer träffsäker än tidigare och att den därmed ger fler lågavlöande chansen att höja sin lön. 

– Den har gett resultat för de lågavlönade i våra branscher, säger Sekos avtalssekreterare Mats Ekeklint.