Palestinier går över gränsen för att få högre lön

Mustafa Qanadilo och Najeh Ratrout installerar ljusslingor över det lilla torget i Gamla stan i Nablus. De arbetar för Nedco, det offentligt ägda elbolaget på norra Västbanken.

– Det är ett bra jobb att vara elektriker, det är det bästa jobbet i Nablus, säger Mustafa Qanidolo, som är utbildad elektronikingenjör från universitetet i Nablus.

Mustafa och hans kollegor Najeh Ratrout och Ali Sleem har samma lön: 2 800 shekel, ungefär 7 500 svenska kronor, i månaden. Detta trots att Najeh endast läst två år till elektriker och Ali Sleem fungerar som chaufför.

Men Mustafa och Najeh arbetar båda som elektriker, och Ali har sin långa yrkeserfarenhet som grund för den i Palestina relativt höga lönen. 

– Så, nej det är inte orättvist, säger Mustafa Qanidolo.

Vi har ett sådant farligt jobb, väldigt, väldigt farligt.

De är alla tre medlemmar i fackklubben på Nedco, och på frågan om vad de vill att facket ska göra för dem är de eniga: de vill ha hjälp att höja lönen.

– Vi har ett sådant farligt jobb, väldigt, väldigt farligt, säger Najeh Ratrout. 

Det finns fler risker än de rena bygg- och elsäkerhetsriskerna för elektrikerna i Nablus. De israeliska bosättningarna har brett ut sig på palestinsk mark inte långt ifrån staden.

Konflikter mellan bosättarna och palestinierna är vardag här. Fackligt aktiva berättar om ständiga trakasserier från bosättare och israelisk militär som gör räder i staden.

En månad innan vi träffar elektrikerna i Nablus ska ett arbetslag från Nedco som ryckt ut efter ett strömavbrott ha attackerats av bosättare.

Vi får berättat för oss att tre av arbetarna skadades och bilarna förstördes. Anställda berättar även om hur de utan förklaring blivit arresterade, gripna, eller satta under övervakning. 

– Det är sådant vi måste möta, säger Nasser J Dwikat, förtroendevald i Nedcoklubben, när vi sitter i lobbyn i ett av Nablus få hotell.

Ute är det hett, här inne når inte solen oss, men det är varmt och kvalmigt av cigarettrök. Vi har stämt träff med klubbordföranden och förtroendevalda för Nedco.

De berättar att de har nått långt i sitt fackliga arbete sedan klubben startade för fem år sedan. 

– Vi började organisera oss då, och nu är 95 procent av alla anställda medlemmar, berättar Bassam Yaish, klubbordförande.

Totalt har klubben 700 medlemmar. De har lyckats bra i sina förhandlingar med bolaget. 

Tidigare var arbetstiden 45 timmar i veckan fördelat på sex dagar. Efter förhandlingar arbetar de anställda på Nedco istället 40 timmar i veckan fördelat på fem dagar. 

– Vårt kollektivavtal ger också sjukförsäkringar som betalas av företaget. Tidigare betalades de av medlemmarna själva, säger Bassam Yaish.

En annan viktig del i kollektivavtalet är att alla anställda får 200 kw fri el. Detta i ett land där elförsörjning och pris till stora delar beror på grannlandets nycker. 

Pensionsåldern i Palestina är i genomsnitt 65 år. I Nedco har klubben förhandlat ned den till 60.

Facket har även arbetat för att få företaget att betala för de anställdas vidareutbildning så att de ska kunna fortsätta i bolaget när högre krav ställs.

För en tid sedan fick 17 av de anställda vidareutbildning på arbetstid, något som de fackliga förtroendemännen vi talar med hoppas inte ska vare en engångsföreteelse. 

Vi behöver inte politikerna för att göra fred, människor gör fred, fack och arbetsgivare för fred. Inte genom fina tal, utan genom handling.

Den lagstadgade minimilönen i Palestina ligger i dag på 1450 shekel, knappt 4 000 svenska kronor (men fackliga företrädare vittnar om löner ned mot 500 shekel, till exempel för kvinnor i barnomsorgen).

Lönerna i Nedcos avtal ligger som lägst på 2 000 shekel upp till 5 000 shekel. 

Att vara elektriker i Nedco är alltså efter fackets förhandlingar relativt välbetalt. 

Men fem mil österut är lönerna mångdubbelt högre. 

Detta, i samband med att arbetslösheten i Palestina är närmare 30 procent, gör att många palestinska arbetare söker sig till Israel och Tel Aviv för att arbeta. 

Det arbetar 90 000 palestinier i Israel. 70 000 av dem är i byggbranschen.

En av dessa är 57-årige Musbach Najar. Han har arbetat från och till i Israel i 20 års tid. 

– Lönen är mycket bättre, det är anledningen till att jag är här, säger han när vi träffas på en byggarbetsplats i centrala Tel Aviv. 

Musbach har fru, fem barn och 14 barnbarn hemma i Nablus. Han säger att han såklart hellre skulle vilja jobba i Palestina. 

– Jag vill inte vara ifrån min familj. Jag skulle inte behöva tjäna lika mycket som här, men så pass mycket att jag klarar att försörja min familj, säger han. 

När jag frågar om vad han ser som det största problemet med att arbeta i Israel kommer svaret snabbt: ”Checkpoints”. Gränskontrollerna.

Det är alltså endast fem mil fågelvägen mellan Nablus och Tel Aviv. Men restiden mellan de båda städerna kan bli mycket lång. 

Gränskontrollerna mot den israeliska gränsen öppnar klockan fyra på morgonen, men då har de flesta redan stått och väntat ett par timmar. Nu för tiden finns ögonavläsning vid kontrollerna, så det går snabbare än tidigare, men kroppsvisitering görs och bagage gås igenom. Det tar sin tid.

Nu är det väldigt säkert i Tel Aviv, men förut, innan gränskontrollerna, mördades människor här.

Gränsvakterna kan även vara nyckfulla i vilka arbetare de släpper igenom för dagen. 

Musbach Najar har ett arbetstillstånd som medger övernattning fyra dagar i veckan, men det är ovanligt. 

Abdil Wahab Hanuun, 56 år, från Nabulus berättar att han har fyra barn som i dag är välutbildade: en är advokat, en är företagare och två av barnen är utbildade ekonomer. 

– Jag har arbetat hårt för att de skulle kunna gå universitet, säger han.  

Även Abdil nämner gränskontrollerna som det stora problemet med att arbeta i Israel. Han går upp klockan två på morgonen, men är inte på plats på bygget förrän vid sju. 

– Nu är det väldigt säkert i Tel Aviv, men förut, innan gränskontrollerna, mördades människor här, säger Avital Shapiro, internationell sekreterare för det israeliska facket Histadrut. 

Hon berättar att hennes egen familj drabbades av ett av alla självmordsattentat som skedde i Tel Aviv innan gränskontrollerna infördes i början av 2000-talet.

Gränskontrollernas existens, liksom så mycket annat i konflikten mellan Israel och Palestina, är tudelad. Rädslan för den andre är gemensam.

Men det finns såklart krafter som arbetar för försoning. 

På bygget i Tel Aviv tas vi emot av byggföretagets ägare: Shay Aaronian. Han säger att han bara anställer palestinska arbetare, totalt på hans byggen arbetar 170 palestinier.

Han har gott rykte, enligt både fack och anställda, och det är väl därför vi får besöka just detta bygge där vi bjuds på fika på vit duk när vi anländer. 

Shay Aaronian säger att det som kan vara problem för en israelisk arbetsgivare att anställa palestinska arbetare är byråkratin. Det är många tillstånd som krävs och lönerna till de palestinska arbetarna går via en särskild myndighet. Om någon arbetare skadar sig krävs rätt intyg och särskilda dokument från läkare.

Han tar ett exempel från gårdagen: en anställd behövde operera sin fot akut efter en skada tre månader tidigare. Då han inte arbetat på tre månader hade han inte heller något arbetstillstånd, något som ledde till att Shay som arbetsgivare fick betala sjukhusräkningen på runt 40 000 kronor.

– Jag kommer att få pengar från myndigheterna sedan. Men det dröjer. 

Det är stor brist på kunskap hos såväl arbetsgivarna som hos de palestinska arbetarna om arbetsrätt, arbetsmiljö och säkerhet.

Det israeliska facket försöker fylla ut det här kunskapsglappet och håller utbildningar i arbetsmiljö och säkerhet. Under förra året fick 2 500 palestinska arbetare denna utbildning. 

– Vi har insett att palestinska byggarbetare inte vet sina rättigheter. Så därutöver har vi inrättat en hotline särskilt för dem, och under de senaste tre åren har vi har delat ut 50 000 exemplar av kollektivavtalet på arabiska vid gränskontrollerna, säger Avital Shapiro vid Histadrut. 

2008 tecknades ett avtal mellan det israeliska facket Histadrut och det palestinska facket PGFTU. Det innebar att hälften av alla medlemsavgifter som inkommer för de palestinska arbetarna till Histadrut ska tillfalla PGFTU, detta retroaktivt från 1993, då Osloavtalet slöts mellan de båda länderna.

Hittills har Histadrut betalat ut över 30 miljoner euro till PGFTU. Det anas en viss sarkasm hos Histadruts ansvariga när dessa pengaöverföringar kommer på tal.

Avital Shapiro säger att hon inte har sett några andra redovisningar från PGFTU än att de tagit emot pengarna. 

– Men det är inte vad det handlar om egentligen. Vårt samarbete handlar om att arbeta för fred, säger hon. 

Även Shay Aaronian på bygget i Tel Aviv lyfter det viktiga i ett samarbete mellan israeler och palestinier.

Anledningen till att han bara anställer palestinier och gör sitt bästa för att vara en god arbetsgivare säger han handlar om försoning och fred. 

– Det är så här vi gör fred. Det här är vårt bidrag, vi behöver inte politikerna för att göra fred, människor gör fred, fack och arbetsgivare gör fred. Inte genom fina tal, utan genom handling. Not by speak, but by doing.

– Citera mig gärna, tillägger Shay Aaronian.