Max Storgård är född 1936 och har varit medlem i 64 år, varav han har bott i Finland de sista 22 åren. 

Ur utträdesansökan:

”Är bosatt i Finland sedan -98 och har täckande försäkring här. Får tacka för tiden som varit och framförallt Curt Holmbäck för hans kämpaglöd och vi segrade mot försäkringskassan. Tack till alla forna kollegor, det var en fin tid tillsammans.”

1957 var det stor arbetsbrist i Finland och Max flyttade till Sverige – närmare bestämt Västerås, där han sökte måleriarbete hos Tore Ros.

Tore hade sagt till honom att om han skulle få jobb hos honom var han tvungen att gå med i facket. Sagt och gjort: Max gick upp till avdelningen och skrev in sig samma dag.

Sedan arbetade han hos bland annat Tore Ros, BPA och Mimer måleri. Max arbetade bara på ackord, och på den tiden tjänade målarna ganska bra på ackordet.

När han klev ner från bocken råkade han trampa på den hoprullade mattan och föll omkull.

En torsdag hösten 1983 var olyckan framme. Han arbetade i en mycket trångbodd lägenhet och skulle rusta upp hela lägenheten. Det fanns bara en meters utrymme runt alla möbler så det var mycket svårarbetat. 

Dessutom hade hyresgästen en stor golvmatta som låg hoprullad. Max stod på bocken och hängde tapet. När han klev ner från bocken råkade han trampa på den hoprullade mattan och föll omkull.

Han kände på en gång att någonting gick snett i ryggen. Men trots smärta arbetade han resten av dagen. 

Max visste att hyresgästerna önskade att lägenheten skulle bli färdig innan helgen, så han återvände till arbetet även på fredag och slutförde arbetet.

Detta gillades inte av försäkringskassan.

Denna incident startade en kamp mot försäkringskassan, där Curt Holmbäck – ombudsman på Målareförbundet vid den här tiden – var till mycket stor hjälp och rättsskyddet blev inkopplat.

Max fick gå till Bygghälsan och träffa läkare Arne Anglemo, som var före sin tid enligt Max. Det fanns ingen magnetröntgen på den tiden så man fick helt enkelt försöka rehabilitera sig tillbaka.

Han gick på sjukgymnastik på det lilla gymmet på bygghälsan, men sa till slut till läkaren att ”jag kan lika gärna arbeta, för jag får lika ont av sjukgymnastiken som av att arbeta”.

Slutligen vann Max tillsammans med målareförbundet kampen mot försäkringskassan och fick livränta.

Dansen var en stor passion för Max, och detta kunde han fortfarande göra. Så läkaren skrev i sitt intyg till försäkringskassan att Max fick dansa och åka till Finland.

Slutligen vann Max tillsammans med målareförbundet kampen mot försäkringskassan och fick livränta. Han fortsatte att arbeta fram till 1994 då han gick i förtida pension.

Han har än idag problem med ryggen och har opererats ett par gånger, men man kan inte bevisa om det är sviter från olyckan som skedde 1983.

1998 Flyttade Max hem till sitt barndomshem utanför Vasa i Finland, som sedan renoverades år 2000. Hela hans familj – fyra barn, åtta barnbarn och sju barnbarnsbarn – bor kvar i Västerås.

Han besöker Västerås med jämna mellanrum, men på grund av covid-19 så är det lite drygt ett år sedan han var dit senast.

Jag frågade Max om varför han stannade kvar i Målareförbundet i 22 år efter att han flyttat till Finland och slutat inom yrket. 

Max svarade:

Solidaritet mot kamraterna, avdelningen och förbundet för all hjälp han fått – men framförallt på grund av den fina kamratskapen som fanns på Byggfackens hus, dit man gärna kom på möten och träffades. Det var en mycket rolig tid.

Jani Lokka, ombudsman avdelning 6