"Arbetsgivareförbundens agerande i frågan om lägstalönerna är som att ta en springnota på krogen, och lämna de som har det sämst kvar med notan", skriver Målarnas förbundsordförande Mikael Johansson.
Den uppskjutna avtalsrörelsen från våren 2020 är nu på upphällningen, det återstår dock några avtal att teckna.
När LO-förbunden och dess motparter i våras kom överens om att förlänga de befintliga avtalen, sågs detta som ett styrkebesked för den svenska kollektivavtalsmodellen.
Det är LO- medlemmarna som i hög grad burit bördan av pandemin och hållit samhället igång genom att gå till jobbet. Det är dessutom ytterst få av LO-förbundens medlemmar som kan jobba hemma.
Det är därför jag med en bitter eftersmak nu konstaterar att flera avtalsområden – i likhet med måleri och lackering – tvingades varsla om strejk för att kunna teckna avtal.
Något som är än mer allvarligt är att några arbetsgivarparter, som aldrig annars försitter en chans att kräva att facken skall respektera det normerande avtal som industrin tecknar, passar på att försöka komma undan den låglönesatsning som industrin bar hem, på bekostnad av retroaktivitet.
Dessutom kommer nu signaler om att flera arbetsgivare – på ett sätt som uppenbart är centralt organiserat – aktivt arbetat för att förmå sina anställda att bli strejkbrytare.
Låglönesatsningen har varit det huvudsakliga skälet till varslen i avtalsrörelsen 2020. Dock inte på våra områden, där den dessbättre inte får något betydande genomslag då vårt löneläge överstiger gränsen på 26 100 kr/månad.
Däremot satt det långt inne på lackering när det gäller höjningen av avtalets lägsta löner med lika mycket som utgående löner.
Att först prata om ansvar och solidaritet och sen missunna dem med de absolut lägsta lönerna sin löneökning, är inte att ta ansvar eller vårda vår gemensamma kollektivavtalsmodell.
Arbetsgivareförbundens agerande i denna fråga är som att ta en springnota på krogen, och lämna de som har det sämst kvar med notan.
Dessutom kommer nu signaler om att flera arbetsgivare – på ett sätt som uppenbart är centralt organiserat – aktivt arbetat för att förmå sina anställda att bli strejkbrytare.
Dessbättre har jag inte fått rapporter om att det skett på våra områden måleri och lackering.
Det har handlat om allt från att försöka kartlägga fackliga medlemmar, till att avkräva anställda att i förväg meddela om de kommer att gå ut i strejk eller inte.
Om inte arbetsgivareföreningana och ytterst Svenskt Näringsliv tar frågan på allvar och kräver rättning i de egna leden, så kommer det att sluta riktigt illa.
Om beteendet ligger i okunskap om vilka krafter detta sätter i rörelse, eller om det beror på att arbetsfreden på något sätt tas för given, låter jag vara osagt.
Maktbalansen på arbetsmarknaden ligger ytterst i att arbetsgivaren kan säga att ”Ni inte får jobba förrän Ni accepterar våra villkor”, och facket kan svara med att ”Vi jobbar inte förrän Ni accepterar våra villkor”.
Det är utifrån den kraftmätningen som kollektivavtal skapas. Det är med den insikten som borgerliga partier, med arbetsgivarföreningarnas medgivande, lagstiftningsvägen försöker begränsa facket från att kunna vidta konflikt.
Om inte arbetsgivareföreningana och ytterst Svenskt Näringsliv tar frågan på allvar och kräver rättning i de egna leden, så kommer det att sluta riktigt illa.
Svensk fackföreningsrörelse kommer inte att acceptera strejkbryteri i någon form. Att hålla på med förberedelser till strejkbryteri är verkligen att leka med elden.
