”Ett systemskifte på gång i måleribranschen?”
Måleribranschen delade inledningsvis inte byggbranschens utveckling med bemannings- och UE-företag, men detta verkar nu hålla på att ändras. Det både drabbar lärlingsutbildningen – och utgör en grogrund för arbetslivskriminalitet, skriver Målarnas förbundsordförande Mikael Johansson.
I byggbranschen har flera stora byggföretag sedan många år gått från att ha egna anställda till att jobba mer med underentreprenör (UE) och bemanning.
Det finns sannolikt flera skäl till denna utveckling, men de kokar ned i företagens vilja att tjäna pengar. Det lönar sig helt enkelt att organisera arbetet på detta sätt.
Måleribranschen hade inledningsvis inte samma utveckling, utan förlitade sig i stort på egen personal. Detta förefaller nu hålla på att ändras.
Anlitande företags förmåga att blunda för det uppenbara förefaller alltjämt driva företag till tvivelaktiga beslut att anlita UE.
Utvecklingen drivs sannolikt på av den goda arbetstillgången, och av att företagen tjänar pengar på att räkna hem objekt till vilka man inte har egen personal.
Vi vet – inte minst från våra kollegor i byggbranschen – att denna utveckling innebär en grogrund till arbetslivskriminalitet.
Jakten på vinstmaximering leder inte sällan till långa underentreprenörskedjor, där varje led i kedjan försöker göra sig en vinst på affären. Detta leder i sin tur till tvivelaktiga villkor för de som jobbar på lägre nivåer i kedjan.
Införandet av huvudentreprenörsansvar, där ansvaret för felaktiga villkor flyttas till den som anlitat en UE, har bidragit till att förbättra situationen något. Problemet är emellertid att mörkertalet är stort.
Anlitande företags förmåga att blunda för det uppenbara förefaller alltjämt driva företag till tvivelaktiga beslut att anlita UE.
Det gamla ordspråket – ”om någonting ser för bra ut för att vara sant, så är det ofta just så” – borde mana till eftertanke.
Ingen skall tjäna pengar på att utnyttja arbetskraft.
När jag talar med våra lokala företrädare som jobbar med frågorna framkommer en skrämmande bild av anställda som inte vare sig kan eller vågar prata med facket av rädsla för att förlora jobbet.
Det finns inte sällan stora tveksamheter kring villkoren, i synnerhet för arbetare som kommit som kommit till Sverige från EU-länder i forna Östeuropa.
För oss som organisation betyder det två utmaningar som vi måste ta oss an. Det handlar dels om att se till att alla som jobbar på svenska arbetsplatser omfattas av svenska villkor, dels om att organisera även dem som är i Sverige för att jobba tillfälligt.
Ingen skall tjäna pengar på att utnyttja arbetskraft.
Ett annat välkänt problem med utvecklingen mot fler bemannings- och UE-företag är att vår lärlingsutbildning förutsätter att företagen har tillräckligt många utlärda för att kunna bedriva en fungerande lärlingsutbildning.
Företagen tjänar pengar på att räkna hem objekt till vilka man inte har egen personal.
Inget av de företag som idag lever på att hyra ut arbetskraft kan utbilda lärlingar, vilket även gäller för flera av de företag som anlitas som UE.
Att detta är ett verkligt problem, framgår inte minst av att bara drygt hälften av de som lämnade landets gymnasieskolor i juni 2021 fick en lärlingsanställning.
Jag har ofta påpekat att just lärlingsutbildningen är ett branschåtagande som kräver att såväl företag som utlärda tar ett ansvar för nästa generations målare. För detta skall bli verklighet krävs dock att lärlingsutbildningen i vårt kollektivavtal uppvärderas.
Det går inte med trovärdighet att som måleriföretagen hävda att nyrekryteringen till vårt yrke är den största framtidsfrågan, samtidigt som företag i större utsträckning väljer bemanning och UE framför anställda.
Varifrån skall framtidens målare tas, om ingen utbildar dem?
