Mikael Johansson: ”Dags för Måleri­företagen att bekänna färg”

Begreppet om vad som är en målare är en av de allra äldsta regleringar vi har i kollektivavtal för måleriyrket.

Regleringen har en ännu äldre historisk kontext, som kommer från organisationer som föregick nuvarande arbetsgivare och fackföreningar, nämligen det gamla skråväsendet.

Ursprunget, då som nu, är att inget enskilt företag äger definitionen av vad som är en målare och vad som krävs för att bli en sådan.

Hur kunde vi hamna här?

För att utföra målningsarbete måste personen i fråga ha en måleriutbildning, i annat fall kan personen bara anställas som lärling. Detta har parterna varit överens om i över 100 år.

Ett mindre antal företag har satt i system att räkna på jobb för att säja dem vidare.

Att man måste genomgå en lärlingsutbildning, innan man kan kalla sig för målare, är inte så konstigt för oss som är målare, oavsett om vi är anställda eller driver företag.

Frågan om man måste vara målare för att kunna anställas som målare, utmanas nu på allvar, och riskerar att avgöras inte av oss i branschen utan av Arbetsdomstolen. Hur kunde vi hamna här?

Arbetslivskriminalitet och människohandel

Länge bestod branschen av företag, med eller utan anställda, som räknade på och tog in jobb. Jobben utfördes sedan av det egna företaget. I sällsynta fall då det funnits mycket att göra har företag anlitat ett annat måleriföretag på enskilda objekt.

På senare tid har ett mindre antal företag satt i system att räkna på jobb, inte i syfte att utföra dem själva, utan för att sälja dem vidare. Inte till andra måleriföretag på orten, utan till underentreprenörer och bemanningsföretag.

Ett argument som framförts är att det råder brist på målare, och att företagen därför måste få anställa icke yrkesutbildade.

Detta att räkna på jobb och inte själv utföra dem är en utveckling som pågått länge i byggbranschen. Inte sällan har det bidragit till en ökad arbetslivskriminalitet och människohandel i dess kölvatten.

Byggbranschens parter verkar ha insett baksidan av denna utveckling, och bestämt sig för att försöka göra något åt problemen. Detta kanske är något för måleribranschen att ta efter?

Hävdar målarbrist – men anställer inte lärlingar

Ett argument som framförts är att det råder brist på målare, och att företagen därför måste få anställa icke yrkesutbildade eller ta in bemanningsföretag.

Det råder i vart fall inte brist på personer som är anställningsbara som lärlingar, tvärtom; detta visas, inte minst, genom att nästan hälften av de som lämnade gymnasieskolan i juni 2021 saknar anställning som lärling i januari 2022.

Jag är övertygad om att vägen framåt består i att stå upp för vårt yrke och utveckla vår lärlingsutbildning.

Utöver detta finns individuell utbildning (det som tidigare hette traditionell lärling) som bland annat innefattar vuxenutbildningar. Trots detta minskar andelen arbetade timmar av lärlingar i förhållande till utlärda stadigt och har gjort så under flera år.

Även om inte alla företag kan ta emot lärlingar så skulle antalet företag som gör det kunna vara betydligt fler än idag. Kanske måste vi återinföra de stöd som branschen tagit bort under de senaste 10 åren för att kunna sänka arbetsgivaravgiften, eller på annat sätt stötta de företag som tar emot lärlingar.

Försvåra för kriminalitet

Det är nu hög tid för oss, måleribranschens parter, att bekänna färg. Jag är övertygad om att vägen framåt består i att stå upp för vårt yrke och utveckla vår lärlingsutbildning.

Tillsammans kan vi som parter, både politiskt och genom kollektivavtal, försvåra för de som vill använda vår bransch för ljusskygga upplägg kantat av kriminell verksamhet.

Vi förtjänar en måleribransch med högt anseende och goda villkor, för både anställda och företag.

Vilken väg väljer Måleriföretagen?

• Mikael Johansson, förbundsordförande Målarna

  mikael.johansson@malarna.nu