Något som länge såg ut att ha förpassats till historiens skräphög är här igen; en hög och stigande inflation.

2022 kommer att bli det första året på länge som vi missar vårt grundläggande mål med avtalsrörelserna nämligen att ge våra medlemmar reallöneökningar, det vill säga att löneökningarna slår inflationen.

Det fanns inget som pekade på att vi skulle få upp mot 9 % inflation när vi tecknade avtalet 2020.

Jag brukar beskriva en flerårig avtalsuppgörelse med att det är som att binda räntan på ett huslån. Arbetsgivarna har bundit lönekostnaden och säkrat arbetsfred fram till den 1 maj 2023.

En marsch till avtal

Målarna och övriga LO förbund är nu i uppmarschen till avtalsrörelsen 2023.

I den debatt som uppstår inför varje avtalsrörelse finns vi förbund som vill ha vår andel av det värde vi skapar för våra arbetsgivare varje dag vi är på jobbet.

Arbetsgivarna brukar förvisso inte vara sämre genom att deklarera att det inte finns utrymme för några löneökningar alls, och skulle de ändå finnas är det på väldigt låga nivåer.

Vår utgångspunkt inför förhandlingarna är att kräva reallöneökningar.

I denna miljö har Målarna till min förvåning dragit till sig en viss medial uppmärksamhet genom att vi trots rådande inflationsnivåer deklarerat att vår utgångspunkt inför förhandlingarna är att kräva reallöneökningar.

Jag menar att motsatsen, skulle Målarna kräva reallönesänkningar hade det varit en större nyhet.

Skillnaden mellan 80-talet och nu

Jag håller emellertid med om att förutsättningarna inför förhandlingarna är utmanande, inte minst mot bakgrund av att vi har att bedöma det samlade löneutrymmet i relation till vilken inflation vi förväntar oss i framtiden.

I debatten som nu råder görs jämförelser med det inflations- och lönerally som avslutade 1980-talet.

Jag menar att det finns en avgörande skillnad mellan 1980-talet och nu, nämligen att vi inte har en lönedriven inflation.

Främst beror inflationen på ökningarna av energipriserna, och marknadens oförmåga att hantera den brist som uppstått.

Främst beror inflationen på ökningarna av energipriserna, och marknadens oförmåga att hantera den brist som uppstått som ett resultat av Rysslands angreppskrig mot Ukraina.

Men även andra varor påverkas, vilket alla som veckohandlat har upptäckt.

På dessa faktorer har den kommande avtalsrörelsen ringa påverkan. Det djävulska med de prishöjningar som är inflationens verkliga ansikte, är att dom slår hårdast mot de som har de lägsta inkomsterna.

En låg- och medelinkomsttagare lägger en mycket större andel av sin lön på utgifter som inte går att undvara.

En annan utmaning

I detta ligger en annan utmaning för de kommande förhandlingarna; nämligen att ingen kan handla för procent, utan vi behöver kronor. Jag menar att slaviskt tillämpa en procentsnurra kommer bara att leda till att klyftorna ökar.

Jag får ibland frågan om fackens ansvar när det kommer till inflationsbekämpning.

Att slaviskt tillämpa en procentsnurra kommer bara leda till att klyftorna ökar.

Mitt svar har hela tiden varit detsamma; Målarnas uppgift är att ta tillvara medlemmarnas intressen, vilket innebär att alltid ta ut vår andel av det samlade löneutrymmet, och uppnå reallöneökningar.

Det är Riksbanken och finanspolitiken som har huvudansvaret för inflationsbekämpningen.  

Den blinda tron

Riksbanken har inget annat vapen än att höja räntan, vilket kommer att göra bostadslånet dyrare, och det kommer att slå igenom i form av högre hyror, något som inte underlättar de kommande förhandlingarna.

Det återstår att se hur den tillträdande regeringen svarar mot utmaningen.

Det kommer att krävas politik som på riktigt lättar på vanligt folks bördor, inte valfläsk och en blind tro på marknaden.

Det skulle kunna göra en svår avtalsrörelse lite enklare.