När jag började gymnasiet med inrikting måleri var min enda tanke att jag skulle bli som Johnny i Roomservice. Komma in i ett fallfärdigt hus och lämna en lyxvilla tre dagar senare som hade fått mäklare att ställa sig i kö och Hemnet att krascha.

Verkligheten var som en betongvägg.

Gymnasiet var avklarat, nu skulle jag ut i den riktiga målerivärlden.

Min verklighet blev enrumslägenheter på campus, där jag mötte sömndruckna studenter i morgonrockar och lägenheter som inte var undanplockade.

Tiden gick och jag hade fortfarande en ljus bild av min framtid som hemnetkrashare.

Jag gjorde mitt gesällprov och fick lämna campus och börja utföra jobb åt kunder som själva betalade för mitt arbete.

”När kommer målaren?”

Jag skulle till ett hus där ett äldre par bodde. Knackade på och dörren öppnas av en aningens förvånad man. Där står en 21-årig leende tjej på utsatt tid med papp under armen.

”Hej! Det var jag som ringde igår angående ommålning av ert kök.”

”Jaha?”

Tystnad.

”Ja, så jag tänkte börja med att täcka upp”

Jag knackade på och dörren öppnas av en aningens förvånad man.

Jag blev insläppt, och lotsades till köket. Mannen stod kvar och såg ytterst fundersam ut.

”Jo.. *harkel* jag undrar bara när målaren kommer?”

Förbryllad av hans fråga stod jag tyst och lyckades tillslut få ur mig att det var jag som skulle utföra arbetet dom beställt.

När jag pratat med andra kvinnliga målare så är detta en mycket vanligt förekommande situation. Chockerande? Inte direkt. Yrket jag valde som 16-åring är och kommer mycket troligt att förbli ett mansdominerat yrke.

Sexuella trakasserier och glåpord

Vi har fått utstå sexuella trakasserier, glåpord, förminskande kommentarer, uteslutningar, och otaligt många manslemmar uppritade på byggen.

Förstår jag varför kvinnor genom tiderna har bytt yrke där man inte behöver ha det vidriga uttrycket ”skinn på näsan”? Absolut!

Har jag funderat på att sluta? Nej, jag älskar mitt arbete och jag är jävligt bra på det! Jag är stolt över att vara målare, jag älskar att göra mina kunder nöjda och min belöning får jag av att kunder återkommer och kräver att det är jag som ska utföra arbetet och ingen annan.

Förstår jag varför kvinnor genom tiderna har bytt yrke där man inte behöver ha det vidriga uttrycket ”skinn på näsan”? Absolut!

Inga kommentarer från okunniga män med en gammaldags syn ska få ta det ifrån mig.

Idag ser vi en helt fantastisk trend, och det är att stapeln för antal kvinnliga medlemmar i yrket ökar markant, medans densamma för manliga medlemmar svajar.

Vi kvinnor stannar, vi organiserar oss och vi låter ingen trampa på oss.

Det är vackert!