Svenska folket har gjort sitt jobb och valt en ny riksdag, bestående av 349 män och kvinnor, från nio partier som skall styra Sverige under de kommande fyra åren.

Vi vet genom våra egna undersökningar att stödet för Socialdemokraterna (S) är väldigt starkt i vårt förbund, något jag själv erfarit under mina resor runt om landet.

Jag upplever att våra frågor har varit tacksamma att prata om, och haft en framträdande plats i den plattform S gått till val på. Jag tänker då på krav på ökat bostadsbyggande, ordning och reda på arbetsmarknaden, och inte minst en höjd a-kassa.

Med facit i hand kan vi konstatera att svenska folket nu har röstat för en förändring av den politik som satte all sin tilltro på marknaden, med förödande konsekvenser som följd.

Detta blir tydligt när vi ser på valresultatet för de fyra allianspartierna. Det är mer deras förlust, än S och övriga vänsterns framgång som gör att Stefan Löfven får uppdraget att bilda regering.

SD:s framgångar manar till eftertanke. I hela Europa sveper en våg av främlingsfientliga krafter fram. Det vi kan lära av vår historia är att ju större klyftorna blir i samhället desto starkare blir dessa krafter.

När ett samhälle misslyckas med att skapa trygghet för barn, gamla, vid sjukdom och arbetslöshet, då är det lätt att lyssna på en röst som säger att allt är resultatet av en för stor invandring.

Det finns bara ett sätt att göra upp med detta tankegods, och det är att minska klyftorna i samhället. Dessvärre är SD politik i allt som inte berör invandring mycket nära den politik som alliansen fört i Sverige under åtta år.

Sanningen är att klyftorna som växer i vårt samhälle inte beror på bristen på pengar, utan är resultatet av en medveten men felaktig politik. Detta kommer att vara en av den nya regeringens viktigaste utmaningar.

Regeringsbildning, och sedan resan fram mot en budget som skall föreläggas riksdagen under hösten, kommer att bli en tuff resa för vår statsminister och den nya regeringen.

En S-MP regering har inte majoritet riksdagen, inte ens med Vänsterpartiets röster. Det kommer att bli nödvändigt att träffa uppgörelser som går att få igenom i Sveriges riksdag.

Detta får inte betyda att väljarnas krav på en förändring av politiken får fuskas bort av partitaktiska skäl. Jag förväntar mig redan i budgeten få se förslag på en höjd a-kassa, och ett slut på lekstugan med arbetsmarknadspolitiken.

Jag vill även se skarpa förslag på bostadsbyggandet, och inte minst på skolans område. Här borde det rimligtvis gå att hitta majoriteter, åtminstone om partierna menade vad de sa under valrörelsen.

Tanken med vårt system är att de riksdagsledamöter vi valt skall fatta beslut på mandat från oss som valt dem, nu är det upp till bevis för våra folkvalda. Vi alla som jobbat, trott och röstat på en förändring både behöver och kräver det.