För en tid sedan mötte jag på gatan en person från min hemort som jag inte sett på mer än trettio år. Han berättade att han jobbade i hemtjänsten och sa att det var stressigt som fan, varvid jag glatt utbrast – ja, det har jag också gjort!

Jag sa något om att jag mindes hur roligt det var att sitta och prata med riktigt gamla människor, varvid han såg mer och mer skeptisk ut.

LÄS ÄVEN: Chris Smedbakken: ”Ett första viktigt steg i en mansdominerad spelbransch”

Till slut sa han: Folk som jobbat i hemtjänsten för många år sen tror att de vet något om hur det är idag. Det gör de inte.

Och så berättade han om hur praktiskt taget varje minut av arbetsdagen är schemalagd och att stressen är otrolig.

Och jag blev generad. Jag hade fallit in i mina egna minnen från en svunnen tid.

Början av åttiotalet var en tid när den offentliga sektorn ännu inte drabbats av de drakoniska nedskärningar som skulle komma framförallt på nittiotalet – och ännu hade inte allt detta mätande av tid (det som kallas New Public Management; alltså att vård och omsorg lånar in metoder från privat sektor, industri och löpandebandtänkande) landat i offentlig sektor.

LÄS ÄVEN: Nu är den fackliga valrörelsen igång

Vissa saker var faktiskt bättre förr. Jag minns dagar på äldreboendet när jag kunde bli sittande en timme extra för att lyssna på en gammal sjömans berättelser, eller bläddra i tjocka pärmar med vykort som en äldre dam prompt ville visa för mig.

Stress och tunga lyft fanns där, ja. Men den där tidshetsen – nej, inte på samma sätt som idag.

Kommunal har i en undersökning pekat på att en fjärdedel av de äldre lider av – undernäring. Över 60 000 är undernärda och uppåt 140 000 äldre löper risk att drabbas av undernäring.

Äldre människor som saknar aptit, det är farliga saker. Den som inte äter drabbas snart av olika krämpor och dålig matlust kan vara tecken på ensamhet och depression. En viktig förklaring till undernäringen är att äldreomsorgen är underbemannad och att personalen har ont om tid.

Personal som tvingas stå där med sitt minutschema och måste skynda vidare kan knappast skapa någon bra måltidssituation. Där var det bättre förr: När jag kom med matlådan till den där gamle sjömannen jag nämnde påbörjade han gärna en ny historia mellan två tuggor i en sorts långsamhetens stora sång.

Och jag hade tid att lyssna på den!

LÄS ÄVEN: Manhammar: ”Ett väldigt grovt angrepp på den svenska modellen”

Sverige är idag ett land där vi fått allt fler miljardärer och allt fler undernärda äldre. Så kan man uttrycka det med en vänsterpopulistisk tillspetsning. Men sant är det.

De rikaste svenskarna har fått skattelättnad efter skattelättnad det senaste decenniet, samtidigt som vård och omsorg fått hanka sig fram. I princip är det så i detta samhälle att de verksamheter som de allra flesta anser vara de viktigaste – vård, äldreomsorg, barnomsorg, skola – hela tiden nedprioriteras.

Det som växer är reklambranschen eller den finansiella sektorn. Vilket säger något om vår tids galenskap. För några år sedan var skattesänkningar viktigare än välfärd och även om den rödgröna regeringen satsar en del idag så är en annan sak ännu viktigare: Att betala av på statsskulden, fastän det är helt irrationellt.

LÄS ÄVEN: Mycket står på spel för Målareförbundet

Jag menar att vi har en mycket viktigare skuld att betala av på: Den till de äldre människor som kämpat för att bygga upp detta samhälle. Ja, vi har till och med en skuld till de barn som växer upp:

Det är vår förbannade plikt att sätta deras väl och ve först.

Nyligen exploderade Förskoleupproret när förskollärare och barnskötare berättar om underbemanningen. Och det behövs uppror på många områden i välfärden, inte minst äldreomsorgens.

Kommunals ordförande Tobias Baudin konstaterar i en debattartikel i veckan att bara för de närmaste fyra åren skulle det behöva rekryteras 135 000 fler i välfärden.

”Nästan varannan undersköterska anser att bemanningen i äldreomsorgen är så låg att det innebär en risk för de äldre och i förskolan hinner var femte barnskötare inte ta pauser eller gå på toaletten”, skriver Baudin och tillägger: ”Det är oacceptabelt”.

Jag skulle snarare tillägga: ”Det är inte klokt. Det är vrickat.”

LÄS MER: Mikael Johansson: ”Valet är ditt”

Underbemanningen går heller inte bara ut över brukarna, de äldre, utan också över personalen: Sjukskrivningar drabbar ofta kvinnor i lågbetald och stressig vård och omsorg.

Som alltid gäller formeln: Får de anställda det bättre så får också brukarna det bättre.

Valrörelsen har börjat. Det ser inte så lysande ut för de rödgröna. För mig är det en gåta att socialdemokratin inte ställer sig upp och vrålar ut detta: Öka jämlikheten, beskatta de rikaste, satsa på välfärden.

Det krävs idag ett betydande mått av ren och skär vänsterpopulism för att de rätta perspektiven, de centrala välfärdsfrågorna, ska hamna i valrörelsens mitt.