Hårdrocks­målaren Jockes varierande dubbelliv

Det säger Joakim Berggren, arbetsledare på Kimmos Måleri i Borås och, som Jocke Berg, sångare i Hardcore Superstar.

Som frontfigur i en av Sveriges största musikexporter genom åren är det ingen underdrift att säga att hans vardagar skiftar i upplägg en smula; Trots framgångarna med bandet har han nämligen aldrig släppt målaryrket utan alltid greppat penseln mellan turnéerna.

– Jag gillar ju att jobba som målare, alltid gillat att gå till jobbet. Sen är den sociala närvaron viktig för mig… att inte tappa fotfästet från verkligheten. Mina ungar ska upp, ha frukost och iväg till skolan som alla andras.

Men visst reagerar folk, nästan dagligen.

– Senast i morse var jag och räknade på ett jobb och ägaren frågade ”Är inte du han…”. Jovisst sa jag, sedan hörde jag honom på nedervåningen när han ringde sin fru och ”Vet du vem som kom hit? Det var han sångaren i Hardcore Superstar”, men det är kul och man blir lite stolt också. Men det gäller att lära sig att sära på de olika rollerna, säger han på sin breda göteborgska.

Joakim Berggren är född i Landvetter och redan som 12-åring blev det sommarjobb på en målarfirma i Göteborg där pappan var arbetsledare.

– Jag hade inte ett sommarlov ledigt efter det, jag jobbade när jag kunde, och jag har inte varit arbetslös en dag i hela mitt liv faktiskt.

Betygen räckte inte till målarlinjen på gymnasiet i slutet av 1980-talet då ”alla” skulle bli målare.

– Jag kunde blivit ingenjör i stället, det räckte det till.

Men målare skulle han bli och lärde sig yrket via traditionell lärlingsutbildning som då innebar 6 800 timmars praktik; Fyra års jobb med en skoldag i veckan för att läsa in gymnasiekompetensen.

Man var ju rockstjärna, trodde man, övermänsklig i den åldern också. Men allt jobbet, allt slitet visste man ju inget om.

Det har hunnit bli 27 år som målare och därtill tre år som arbetsledare. Och alla anställningar genom åren har tillåtit att Jocke drar iväg med ojämna mellanrum.

– Ja. Så har det varit hela tiden, det har varit en förutsättning och jag har haft bra arbetsgivare, säger han.

Musiken ja, det intresset började tidigt.

– Jag var åtta år och hörde Maidens ”Number of the beast” hos en kompis, hans storebrorsa hade skivan. Där bestämde jag mig att det här var min grej.

– Det blev musikskolan och gitarr, men det var ju inget roligt att sitta där och spela ”Lilla snigel”. Jag tog pengarna från sommarjobbet som 12-åring och köpte en elgitarr och en förstärkare.

Det blev band i flera olika konstellationer i Göteborg genom åren innan han och basisten Martin Sandvik slutligen startade Hardcore Superstar hösten 1997. Bandet fick snabbt skivkontrakt i Sverige och kort därefter ett nytt kontrakt med ett engelskt internationellt bolag.

Bandets första skivor sålde bra, gav flera hitsinglar och en Grammisnominerad video. Plötsligt var rockcirkusen i gång med turnéer över hela världen.

– Det blev snabbt ett otroligt tempo. År 2000 gjorde vi 240 spelningar.

Joakim var 25 år då och jag undrar vad som händer i en när det man drömt och kämpat för så länge plötsligt sker.

– Man var ju rockstjärna, trodde man, övermänsklig i den åldern också. Men allt jobbet, allt slitet visste man ju inget om. Det var tufft, men roligt förstås.

Vi pratar en stund om turnélivet med festande, sena nätter, långa resor och en ibland galen värld.

– Bakom lyckta dörrar är ju branschen ganska ”skitig”. Men du väljer ju själv, säger han.

Joakims recept för överlevnad har alltid varit att hålla sig ifrån narkotika och hålla i gång träningen som alltid varit en stor del i hans liv.

När James Hetfield från Metallica kommer och frågar om platsen bredvid är ledig när man sitter ensam och käkar i cateringtältet är ju rätt coolt.

– Jag springer mycket och styrketränar, har alltid gjort, och det får mig att må bra. Då, i början, kunde man festa en natt och sen ändå springa en mil på förmiddagen. Men det går inte i dag.

Turneer och skivsläpp har varvats i princip hela tiden de senaste 22 åren och däremellan målarjobb. Massor med minnen förstås och Joakim kan ”namedroppa” möten med de flesta inom den tyngre rocken.

Det blir nästan för mycket för en musiknörd som undertecknad att höra om nattliga sittningar med Lemmy, Ronnie James Dio eller…

– När James Hetfield från Metallica kommer och frågar om platsen bredvid är ledig när man sitter ensam och käkar i cateringtältet är ju rätt coolt. Men … inga jämförelser i övrigt, men man blir ju arbetskollegor på ett sätt. Man spelar på samma ställen, festivaler, jobbar och lär känna varandra, säger han.

Efter över 20 år i branschen är bandet fortfarande högaktuella för sin publik. Bandet släppte 2018 sin elfte platta och turnerar på den. Joakim är precis hemkommen från fem spelningar i Australien.

Men för snart medelålders ”gubbar” med fruar och barn har spelningarna numera lagts på en nivå som ska passa familjelivet.

– Där är vi idag, tycker jag. Och jag har en fantastisk sambo som ställer upp. Visst har jag funderat på att sluta ibland men hon menar att jag nog mår bäst av att hålla på … jag har lite svårt att sitta still, säger Joakim Berggren.