Niclas Helander: ”Nyckeln till frihet”

Antonio Gramsci, född på Sardinien år 1891, var en italiensk filosof som behandlade politiska teorier och sociologi. Tidigt i livet engagerade sig Gramsci i fabriksarbetarnas generalstrejker, men när Mussolini och fascisterna tog makten fängslades han.

I fängelset utvecklade Gramsci sina mest betydande texter. Där menade han att klassdominationen inte bara fortgår i den fysiska formen utan också i den ideologiska och kulturella undergivenheten, vilket kan te sig som status quo.

I och med detta grundade Gramsci ett av dagens flitigt använda begrepp: ”hegemoni”, synonymt med ledande ställning eller dominans.

LÄS ÄVEN: Anders Andersson: ”Sörj inte, organisera er!”

Den kulturella hegemonin är något som holistiskt styr utöver politiken och ekonomin. I enklare former kan det beskrivas i att vi i sekel levt i ett kapitalistiskt samhälle. Vi som verkar i dagens arbetsmarknad är indoktrinerade i det rådande systemet och (re)producerar det.

Dagens rådande skikt är upplagt som i, hierarkisk ordning, bourgeoisien, den organiserade arbetarklassen och prekariatet.

Den hegemoniska teorin syftar till att alla dessa skikt (o)medvetet verkar för det kapitalistiska systemet, och klass-skiktens fortlevnad.

I det, för den andra gången, krigsdrabbade industrialiserade Tyskland verkade Max Horkheimer och Theodor W. Adorno innan de tvingades fly till Amerikas förenta stater.

Sociologerna moderniserade Gramscis begrepp hegemoni genom att likställa det med det, till en början, fascistiska, Tyskland med den amerikanska filmindustrin.

De såg likheter i att de båda geografiska områdena, där kulturen konsumerades, hade en passiv homogeniserad publik som länge och enkelt kunde propageras.

LÄS ÄVEN: Att utveckla den kollektiva styrkan eller förpassas till förvaltare?

Hollywood hade sina glansdagar under denna tid och kunde likställas med ett världsligt monopol inom rörliga medier (tänk Ingrid Bergman, Greta Garbo eller filmisar för att förstå omfattningen) och fick därav fri lejd att visuellt framföra valfri medelklasspropaganda.

Hollywood har senare blivit kritiserade för den bristande representationen av arbetarklassen i sina verk.

En annan kritisk ideolog sade någonting om ”[…]opium för folket”, fastän han resonerade kring någonting helt annat än Hollywoodindustrin.

Både i Italiens tidiga tjugonde århundrade och i det senare krigets Tyskland verkade tre samhällsforskare och filosofer som förde ett kritiskt tänkande mot den rådande makten. Det hegemoniska samhället blev utrett och ifrågasatt.

Idag lever begreppet hegemoni kvar inom forskningen om samhället som ett respekterat och konkret verktyg för att förstå och ifrågasätta maktägaren.

Det är viktigt att tänka på historien i tider då ledaren för den fria världen förkastar respekterad och grundlig media och andra politiker förkastar fenomenet public service som är ett fundament i det demokratiska samhället.

Friheten ligger i att få tala fritt och att ha tillgång till information. För att konkludera så vill jag använda mig av det tyngsta citatet från George Orwells fascistdystopiska roman 1984:

”Freedom is the freedom to say that two plus two make four”.

Dessförinnan befinner sig friheten i att veta att två plus två ekvivalent blir fyra.

LÄS ÄVEN: Jan-Olof Gustavsson: ”Målareförbundet är ett feministiskt fackförbund”

Upplysning kan ses som ett verktyg för att förverkliga frihet. Den moderna filosofins fader, Francis Bacon, menade ”att följaktligen människans överlägsenhet ligger i vetandet, därom kan intet tvivel råda. Där ligger mångahanda förborgat, som konungar ej kunna köpa med alla sina skatter och ej härska över med sitt befäl[…]”.

I begynnelsen var upplysningens tanke att avmystifiera världen, den ville lösa upp myter och ersätta inbillning med vetande.

I dag är världen till stor del avmystifierad där saker och ting är absoluta, men samhället i sig är en mänsklig skapelse och därav formbart – för att inte säga en mänsklig strävan där olika krafter verkar under samma världsliga paraply.

En kritisk syn på världen är en analyserande och sund sådan. Den är till för att motverka stagnation i en framåtblickande agenda. Att tänka utanför de strukturella ramarna är besvärligt, med den hegemoniska kappan som influerar och påverkar oss, men ack så viktigt.

Med den kritiska blicken kristalliseras de sanna värderingarna, filtrerade och behandlade.

Antonio Gramsci släpptes sedan, i bräckligt tillstånd, från sitt fångenskap efter elva år och dog kort därefter. Max Horkheimer och Theodor W. Adorno återvände tillbaka, som före detta politiska flyktingar, till efterkrigstidens Tyskland.

Teorierna lever dock kvar och hjälper oss ett steg närmare upplysningens frihetliga makt.