Måleribranschen är i behov av riktig politik
Det gamla uttrycket att framrutan alltid är större än backspegeln gäller uppenbart på arbetsmarknadspolitikens område. Ingen verkar ställa sig frågan vad har vi tidigare gjort som faktiskt fungerat?
Vi har under hela föregående år sett en kraftig ökning av arbetslösheten inte minst till följd av en passiv ekonomisk politik. Bostadsbyggandet har mer än halverats och kommuner och regioner har tvingats kraftigt minska på sitt underhåll då pengarna inte räcker.
De kommunala allmännyttorna utgör inget undantag. Det är uppenbart att nuvarande regering inte har några ambitioner på detta område, de har heller aldrig historiskt utmärkt sig för att vara intresserade av andra styrinstrument än just marknaden. Det enda den politiken leder till är minskad efterfrågan och ökade klyftor.
Tittar vi i backspegeln kan vi konstatera att aktiv arbetsmarknadspolitik, varit en av Sveriges paradgrenar som gjort oss till ett land som kunnat kombinera välstånd, ekonomisk tillväxt och full sysselsättning.
Bekämpa arbetslösheten
Att bekämpa arbetslöshet är lika viktigt som att bekämpa inflation. Under de senaste 25 åren har olika regeringar aktivt verkat för att avveckla fundamenten för att detta ska fungera, genom att bland annat kraftigt minska på Arbetsförmedlingen och nedläggningen av länsarbetsnämnderna.
Nämnderna som bestod av staten och arbetsmarknadens parter hade till uppgift att se till att myndigheten hamnade rätt med sina satsningar för att bekämpa arbetslösheten. Från att se på arbetslöshet som ett samhällsproblem, har vi fått en doktrin att den är ett individproblem som den enskilde själv får ta ansvar för.
Vad som faktiskt fungerar
Vi möter den nu rådande lågkonjunkturen med en verktygslåda som är långt ifrån så välfylld som den brukade vara. När jag ser på vad som skulle göra skillnad för måleribranschen så är det en återgång till traditionell arbetsmarknadspolitik, som bygger på att stimulera efterfrågan på måleriarbeten.
Jag skulle vilja se en riktad satsning på ROT i flerfamiljs-beståndet, som innebär att staten subventionerar ny- och ombyggnationer, som till skillnad från anställningssubventioner ökar sysselsättningen.
Sist men inte minst vill jag se politiker som för ett ögonblick stannar upp, tar en titt i backspegeln och ser vad som faktiskt fungerat i verkligheten.
