Niclas Helander: ”I kulturrealismens politiska förmåga lurar inga tyranner”

Det Italien som lämnades kvar efter fascisten Mussolinis fall var en trasig nation med dålig ekonomi och ett politiskt osäkert läge.

Samhället gick från ett förtryckt folk där yttrandefriheten stod utanför samhällsmodellen till fria individer omringade av ruinerade städer.

Vägen från ett kulturellt tvång till den konstnärliga friheten visade upp det mest grundläggande hos människor. 

I ett politiskt vakuum tog de framstående italienska filmregissörerna initiativ och skapade någonting som senare kom att kallas för italiensk neorealism.

Roms stora filmstudio Cinecettá stod i ruiner och några finansiärer var det inte tal om.

Vägen från ett kulturellt tvång till den konstnärliga friheten visade upp det mest grundläggande hos människor.

Utan det ekonomiska fundamentet tog de ut sina kameror för att filma verklighetens ruiner med regisserade amatörskådespelare. 

Den italienska filmepoken väcker de djupa förstående känslorna, realiteten hos folket och den korrekta omgivningen. Propagandaregimer försvagas ofta genom detta – den enkla uppvisningen av verkligheten, simpelt genom en dokumentation av en människas vardag.

I detta ligger någonting vackert och insiktsfullt i den överflödiga komplexiteten vi ibland åtar oss själva. 

Nutida nyrealistiska verk finns i den libanesiska regissören Nadine Labakis prisbelönade film Capharnaüm som behandlar en tolvårig pojkes hårda vardag i Beiruts slumkvarter.

Pojkens ovärdiga tillvaro får honom att hata sina föräldrar för att han föddes in i denna värld. Han rymmer hemifrån, blir vän med en papperslös etiopisk ensamstående moder och hennes tvååriga son.

Där finner han en närhet och trygghet. Det är just denna närhet som får honom att bli mer förbannad över vilka val kyla, ovisshet och hunger får människor, och honom, att göra. 

Det är i slitningen mellan vuxen och barn som vi snarast börjar ifrågasätta vårt komplexa samhälle.

Den libanesiska filmen har i sitt narrativ jämförts med den italienska neorealismens fundament: Den drygt sjuttioåriga filmen Cykeltjuven.

I sin korthet handlar den om en fattigdomens familj i efterkrigstidens Italien. Fadern får ett jobberbjudande som kräver en cykel och familjen investerar i en med sina sparade pengar.

På hans första arbetsdag knycker någon cykeln. Resten av filmen visar en fader och en liten son som tillsammans i sin desperata jakt på trygghet letar efter cykeln i ruinernas Rom. 

Pojken i den libanesiska filmen, Zain Al Rafeea, som i en grumlig form spelar sig själv och gestaltar sin verkliga uppväxt, lägger till en extra dimension och för tankarna till mörka tankemässiga gränder om vår ojämlika värld.

Det gör också barnet i Cykeltjuven, som i skillnadernas logik eftersträvar någonting helt annat än sin fader.

I både den italienska neorealismens och den nutida libanesiska filmen används just barnperspektiv för att konkretisera det ohållbara hos oss vuxna.

I sin enkelhet ligger däri känslorna kopplade till annat, som när ett barn frågar oss vuxna varför. Det är i slitningen mellan vuxen och barn som vi snarast börjar ifrågasätta vårt komplexa samhälle. Även inom barnets blick finner vi och förtröstar oss alltsomoftast i en bättre framtid. 

Nyrealistiska filmer slår varken upp eller ned i sin förmedling, det är det livshistorien som gör.

Det är när det fiktiva försvinner och möjligheten till en verklig livsberättelse befästs som vi glider in i gråzonens pseudodokumentära vrå.

Genom att tala om det som vi inom den politiska mysstugan Sverige sällan talar om och vad det segregerade samhället gör att vi fysiskt aldrig ser – ekonomiska skillnader, livsutsikter och vardagen hos andra socioekonomiska grupperingar – då ges möjligheten för ett deltagande och engagemang av åskådaren. 

Skillnaden mellan Hollywoods många hjältesagor med lyckliga slut och den progressiva filmrörelsen ligger i att den första förmedlar en verklighetsflykt som befäster och prisar det kapitalistiska systemets allenahärskande, det system som tragikomiskt är en av anledningarna till flykten.

Den andra ger oss en slags dokumentation av en livshistoria som genom sin värderingstystnad ifrågasätter det nuvarande genom att visa upp det mest substantiella vi har: Prekariatets tragiska tillvaro.

Nyrealistiska filmer slår varken upp eller ned i sin förmedling, det är det livshistorien som gör. Genom empati slår den in i oss alla, som medmänniskor.