Den svenska modellen, genom politiken och arbetsmarknadens parter, har föredömligt hanterat effekterna av den pandemi som råder.

Regeringen har agerat snabbt och resolut genom de olika krispaket som lagts fram i syfte att rädda jobb och företag.

Det är inte gratis. Notan ligger på svindlande 150 miljarder – och tickar på. 

Från näringslivet och den politiska oppositionen framförs nu i huvudsak två linjer av kritik.

Den ena linjen är att stödet till företag måste öka, då de annars riskerar att slås ut. Den andra linjen är att stödet måste göras mer generellt, och inte omgärdas av några krav på motprestationer och regler. 

Det som förvånar mig är att det är samma röster som kräver mer kontroll och regler för sjuka och arbetslösa, som nu kräver mindre kontroll och mer bidrag till alla företag oaktat behov.

Mikael Johansson, förbundsordförande Målarna

Den första delen av kritiken kan jag förstå utifrån att behoven säkert är stora, men den andra är mer hårdsmält.

Det borde inte vara svårt att förstå att även om Sverige som väl var hade urstarka statsfinanser när krisen bröt ut, så finns där naturligtvis en gräns för vad vi som skattebetalare kan betala i bidrag.

Då är det i högsta grad rimligt att regeringen står på sig och har modet att upprätthålla en prioritering av hur och vilka bidrag som skall betalas ut.

Pengarna skall gå till dem som bäst behöver dem, och där de verkligen räddar jobb och företag. 

Det som förvånar mig är att det är samma röster som kräver mer kontroll och regler för sjuka och arbetslösa, som nu kräver mindre kontroll och mer bidrag till alla företag oaktat behov.

Alla former av bidrag måste rimligtvis omgärdas av en hög trovärdighet, och att insatserna verkligen går till de mest behövande. Därför behövs regler, och reglerna behöver kontrolleras.

Det första och mest uppenbara som måste ske är att för gott stoppa den huvudlösa omgörningen av arbetsförmedlingen.

Mikael Johansson, förbundsordförande Målarna

Att betala ut skattepengar eller ge skattelättnader till fuskare missgynnar seriösa företag, som riskerar att slås ut.

Precis som vid behandling av en allvarlig sjukdom finns två nödvändiga förlopp.

Dels behandling av de akuta symtomen, dels att rehabilitera kvarstående effekter på sådant sätt så att den drabbade kan återgå i normalt liv.

Översatt på det som sker på svensk arbetsmarknad är vi nu i den fas där det är dags att börja tänka på vad som skall ske efter den akuta krisen. 

Vi måste flytta resurser från bidrag och skattelättnader till sådant som kan ge jobb och intäkter efter krisen.

Det första och mest uppenbara som måste ske är att för gott stoppa den huvudlösa omgörningen av arbetsförmedlingen.

Myndigheten kommer att behöva vara motorn för de åtgärder som måste till när människor skall rustas för de jobb som finns efter krisen. Inte minst inom vård- och omsorgssektorn, men även för att företag skall få arbetskraft och kunna växa.

Något som verkligen skulle öka efterfrågan i måleribranschen är en satsning på ROT riktad mot hyreshus i 60-och 70-talsbeståndet.

Mikael Johansson, förbundsordförande Målarna

Jag skulle vilja att satsningen på extratjänster utvidgas till att även omfatta beredskapsarbeten, något som fungerade utmärkt under 80-och 90-talet.

Vi skulle, utöver nödvändiga satsningar på infrastruktur, även behöva öka bostadsbyggandet, då bostadsbristen fortfarande påtaglig i nästan alla Sveriges kommuner.

Det är genom att öka efterfrågan som politiken kan påverka arbetsmarknaden i rätt riktning.

Något som verkligen skulle öka efterfrågan i måleribranschen är en satsning på ROT riktad mot hyreshus i 60-och 70-talsbeståndet, vilket till stor del utgörs av vår gemensamt ägda allmännytta.

Låt aktiv arbetsmarknadspolitik bli den rehabilitering vi ger den svenska arbetsmarknaden efter den akuta krishanteringen, så är jag övertygad om att vi går stärkta ur krisen.