En smörgåstårta förändrade mitt liv
”Jag som var oerhört blyg, stammade, kallsvettades och tappade mina papper på redovisningar framför min egen klass, skulle jag göra detta frivilligt? Jag dör hellre.”
Louize Lindhahl skriver om hur en maträtt ledde till hennes roligaste uppdrag.
Jag vill dedikera min tacksamhet till smörgåstårtan.
Det var den som fick mig att motvilligt följa med en kollega till mitt första sektionsmöte. Han försökte locka med massa snack om kollektivavtalet, men det funkade inte eftersom jag hade stängt av lyssningsmekanismen. Men så nämnde han den där tårtan.
Man kan tycka att det är en svaghet, men ack så glad jag är över just den svagheten.
På det mötet blev jag vald till skolinformatör.
Vänta? Jag som var oerhört blyg, som stammade, kallsvettades och tappade mina papper på redovisningar framför min egen klass, skulle jag göra detta frivilligt?
Jag dör hellre.
Blodad tand
Tiden gick, och jag bytte målerifirma. Där blev jag vald till skyddsombud och min första fackliga utbildning som förtroendevald väntade. Åtta år efter att jag senast satt i skolbänken så skulle jag nu beträda denna plats igen. Jag älskade det.
Året efter blev jag anmäld till den tre veckor långa styrelsekursen i Stockholm. Jag fann vänner som jag än i dag har nära relation med, kunskap jag alltid kommer att ha med mig och min tand var så blodig att bara ett paket tamponger hade kunnat stoppa flödet.
Jag bokade in mig på alla möjliga utbildningar, träffade ännu fler fina människor, skaffade ännu mer kunskap. Min blyghet förtvinade och jag kände mig äntligen redo att utföra en skolinformation.
Min tand var så blodig att bara ett paket tamponger hade kunnat stoppa flödet.
Oh herrejösses så nervös jag var! Jag var inte en deltagare på en kurs längre, nu skulle jag helt plötsligt lära ut och informera. Dom första gångerna i klassrummet var jag inte ensam som informatör, men den blyga skoleleven i mig kom ändå krypandes tillbaka.
Jag ville verkligen inte säga något fel. Men självklart sa jag något fel. Den andra informatören rättade mig och jag ville ta mitt pick och pack och göra sorti i samma anda som strutsen i Looney Tunes. Men det blev ingen BEEP BEEP därifrån, i stället lärde jag mig mer av min felsägning än om jag inte hade sagt någonting alls.
För en bättre arbetsmiljö
Idag är det här det roligaste uppdraget jag har. Känslan av att min information får dessa elever att själva vilja skriva på en inträdesblankett, precis som jag själv gjorde i gymnasiet, är obeskrivlig.
Att sedan få träffa samma elever på deras arbetsplatser när vi utför arbetsplatsbesök är skitroligt!
Vad vill jag då säga med denna krönika? Jo, om du själv vill växa som person, träffa nya människor från andra platser i Sverige, skaffa kunskap och därmed få en bättre arbetsmiljö. Engagera dig och gå utbildningar!
