”En kompromiss som gått vilse”
"Utöver detta verkar C och L ha kastat all anständighet överbord när de går rakt in och torpederar det avtal parterna tecknat om etableringsjobb, genom att kräva att detta öppnas upp för företag utan kollektivavtal", skriver förbundsordförande Mikael Johansson.
Samarbetet mellan regeringen och stödpartierna i form av L och C fortsätter, med det enda sammanhållande kittet att alternativet hade varit sämre.
Det är uppenbart att partierna står långt från varandra i synen på samhället och framtiden. Detta tar sig uttryck i ett 73-punktsprogram som blandar både bra och dålig politik, på ett sätt som blir närmast kontraproduktivt.
Tydligast blir det när vi tittar på avsnittet om jobben och tillväxten. Jag skulle vilja beskriva den som en kompromiss utan vare sig verklighetsförankring eller kompass.
Det är ingen tvekan om att det hos C och L finns en blind övertro på privata aktörer.
I en tid när företag och våra kommuner och landsting skriker efter utbildad arbetskraft, går stora grupper arbetslösa, för att de saknar nödvändiga kunskaper för att ta de lediga jobben.
Historiskt hade detta varit en uppgift för en aktiv arbetsmarknadspolitik, där satsningar på arbetsmarknadsutbildning och beredskapsjobb hade varit just den medicin som behövts.
Och 73-punktsprogrammet innehåller just en sådan punkt. Problemet är att det i en annan punkt slås fast att Arbetsförmedlingen, vars anslag kraftigt minskade genom M- och KD-budgeten i höstas, nu skall reformeras genom fler privata initiativ.
Effekten av denna politik är att istället för att genomföra en aktiv arbetsmarknadspolitik, skall Arbetsförmedlingen omorganiseras själva.
Det är ingen tvekan om att det hos C och L finns en blind övertro på privata aktörer.
Istället för en aktiv arbetsmarknadspolitik, skall arbetsförmedlingen omorganiseras själva.
Utöver detta verkar C och L ha kastat all anständighet överbord när de går rakt in och torpederar det avtal parterna tecknat om etableringsjobb, genom att kräva att detta öppnas upp för företag utan kollektivavtal – vilket skulle innebära att vi med våra skattepengar stöttar företag som inte behöver betala vare sig rätt lön eller avsätta pengar till försäkringar och pensioner.
Detta har prövats av den tidigare borgerliga regeringen och bevisats vara både ineffektivt och dyrare för samhället.
I den budget som regeringen nu lägger på Riksdagens bord har ett reformutrymme på 25 miljarder kronor – som till övervägande delar borde ha gått till satsningar på vård, skola, omsorg och en aktiv arbetsmarknadspolitik – i stället använts till hälften för att sänka skatter och arbetsgivaravgifter.
Det kanske mest stötande av detta är slopandet av värnskatten, som innebar en extra skatt på 5% på den del av lönen som överstiger 703 000 kr per år.
De 345 000 individerna som tjänar bäst skall alltså dela på 6,1 miljarder.
De 345 000 individerna som tjänar bäst skall alltså dela på 6,1 miljarder.
Borgerliga politiker och tankesmedjor brukar försvara skattesänkningar för höginkomsttagare med att detta kommer att få dem att jobba mer och därigenom betala mer skatt. Likaså finns det i deras värld människor som inte väljer ett bättre jobb för att skatten är för hög; som man känner sig själv känner man tydligen andra.
Det var åtminstone klädsamt att höra den socialdemokratiska finansministern slå fast att detta inte är socialdemokratiskt politik.
Jag är rädd att 2020 blir ett förlorat år när det gäller att adressera den ökande ojämlikheten, och de ökande klyftorna i samhället.
