Det som är samlat har ett litet värde om man skulle slänga det på blocket men värdet i historien som bottnar i skråväsendet är stort.

– Om man inte har en vänförening och engagemang från branschen blir det svårt att få muséet att bli något mer än kuriosavärde, säger Mikael Johansson.

– Jag hoppas att Emil Ibjer och vänföreningen hittar en gemensam väg framåt, det är en kulturskatt de förvaltar.

Den ende som kunde ta emot allt

Mikael Johansson berättar att när parterna i Måleriutveckling (Målareförbundet och Måleriföretagen) överlät Målerimuséet var aldrig frågan vad de skulle tjäna, utan hur de skulle minska kostnaderna.

Beslutet att hitta en annan ägare till museet var en följd av att arbetsgivaravgifterna som bland annat bekostade museet upphörde.

– Vad vi gjorde var att fråga alla som vi trodde skulle kunna tänkas ha intresse att upprätthålla museet, där museets inventarier hölls samlade, och i slutändan var det bara Emil Ibjer som hade ett koncept som mötte dessa kriterier.

Vill inte ansvara för ett museum

Den budget Måleriutveckling hade för Målerimuséet räckte för flytt och att få upp muséet. Där ingick också att organisationen sponsrade en ombyggnad.

– Även att avveckla ett museum innebär kostnader.

Ett överlåtelseavtal togs fram med hjälp av jurister. Avtalet innebär att Emil Ibjer förbundit sig att hålla museet öppet i 10 år. Därefter är det upp till honom.

Redan när Emil Ibjer tog över presenterade han tankarna på ett nätverk, bestående av målare och konservatorer.

– Vi är inte intresserade av att ta ansvar för, äga och driva ett museum, men har sagt att vi kan bidra genom en vänförening. Men då behöver vi se deras stadgar först, säger Mikael Johansson.