Måste arbetarna stå tillbaka för kapitalisterna?
”Hur länge ska vi arbetare behöva stå tillbaka för att samhället inte ska kollapsa fullständigt?” Det är frågan som Jenny Störvold ställer sig.
Det råder bråda tider och senast idag när jag skriver detta, höjdes styrräntan med 1 procentenhet och inflationen nådde 9 procent i augusti.
Jag som inte var med under 90-tals krisen har nog svårt att greppa vad som komma skall. Att ha läst och hört om läget som var då är garanterat långt ifrån att ha upplevt det.
Och nu verkar vi vara på väg in i något minst lika allvarligt som då och en undrar vart detta ska sluta.
En undrar var detta ska sluta.
Vi har heller inte direkt ultimata förutsättningar inför vad som strax efter årsskiftet drar i gång på allvar. Avtalsförhandlingarna.
Och jag undrar, hur länge ska vi arbetare behöva stå tillbaka för att samhället inte ska kollapsa fullständigt?
Pandemi, krig och lågkonjunktur
Att komma ut från en pandemi, som fortfarande pågår, in i ett krig, mot en lågkonjunktur och att då kräva och försöka få ut maximalt i en avtalsrörelse, det kommer inte bli lätt.
Vi har dessutom redan fått stå tillbaka en gång. Avtalet prolongerades och förhandlingarna sköts fram 2020.
Vi har redan fått stå tillbaka en gång.
Vi arbetare fick försenad löneökning och dessutom varken något retroaktivt eller någon form av kompensation för detta. Trots att vi fortsatte gå till vårt arbete, precis som vanligt, precis som vilken dag som helst.
Och är det en bransch som inte drabbades särskilt hårt av pandemin, så är det byggbranschen. Lackerarna hade det tuffare än målarna.
Tuffare tider på gång
Det kommer däremot bli tuffare tider nu, det är iallafall vad det verkar som.
Jag antar bara att ni som också upplevde 90-tals krisen känner igen er i det som nu spelas upp framför oss.
Ni som upplevde 90-tals krisen känner antagligen igen er i det som spelas upp framför oss.
Det kommer inte bara bli en högermajoritet i riksdagen, utan mest troligt också en högerstyrd regering, med antingen ett enormt stort stöd av Sverigedemokraterna eller där dom till och med får ministerposter och det här är jag enormt orolig över.
Vår del av mervärdet?
För nio månader sedan valdes Magda till Sveriges första kvinnliga statsminister och nu är i stället ett parti med nazistiska rötter på väg att få oerhört stort inflytande över vårt land.
En kan ju undra, kommer Sverige någonsin att välja en kvinna till statsminister? För rent krasst, så valde halva Sverige bort det den 11 september.
Vi ska gå ut hårt. Vi ska ställa höga krav i avtalsrörelsen.
Vi ska gå ut hårt. Vi ska ställa höga krav i avtalsrörelsen. Frågan är ändå i slutändan, hur mycket av mervärdet kommer vi att få del av?
Eller kommer vi arbetare behöva stå tillbaka, ännu en gång, till förmån för kapitalisterna.
