”Karikatyr över den svenska debatten”
"Vi arbetare måste sluta slåss sinsemellan. Det gör oss blinda för det som verkligen är viktigt, och gör att vi låter oss luras till att bära samhället på våra axlar både i goda och sämre tider", skriver Josefine Krantz, målare i Örebro och förtroendevald och Mira-ansvarig i avdelning 6.
Ofta när jag funderar över den politiska debatten i Sverige så ser jag en karikatyr för mitt inre.
Karikatyren föreställer arbetarklassen som en bråkande massa som skickar anklagelser till höger och vänster om vilka som är blodsugarna i samhället.
Det skriks åt de sjukskrivna att ta sig i kragen och skaffa ett jobb, en utrikesfödd får sig en rak höger med en anklagelse om att utnyttja vår välfärd och någon snäser åt en undersköterska att hon får skylla sig själv att hon valde ett så dåligt betalt arbete.
Sedan 80-talet har den ekonomiska eliten gått från att tjäna 9 industriarbetarlöner till att tjäna lika mycket som hela 59 industriarbetare.
Men det finns ytterligare någon i min karikatyr, någon som står och gömmer sig lite bakom, som ler slugt och nöjt gnider sina händer.
För mitt inre är den här personen en medelålders man i kostym och fina skor.
Denne någon är oerhört nöjd över att se hur arbetarklassen slåss sinsemellan om de knappa resurser som finns, och det enligt arbetsgivarna minimala löneutrymmet.
Så vad är det som denna kostymklädde slugt leende man får representera?
Jo: Sveriges näringslivstoppar.
Sedan 80-talet har den ekonomiska eliten gått från att tjäna 9 industriarbetarlöner till att tjäna lika mycket som hela 59 industriarbetare.
Ojämlikheten bara ökar i samhället, och som att detta inte vore skevt nog så står nu arbetsgivarna med mössan i hand utanför statens stora portar och ska ha av våra gemensamma resurser för att klara Coronakrisen.
I vårt bråk blir vi blinda för det som verkligen är viktigt, och vi låter oss luras till att vara dem som bär samhället på våra axlar både i goda tider och i sämre.
Vi arbetare måste sluta slåss sinsemellan och sluta skuldbelägga de mest utsatta. Vi måste rikta våra blickar mot den, i min bild, kostymklädde mannen.
I vårt bråk blir vi blinda för det som verkligen är viktigt, och vi låter oss luras till att vara dem som bär samhället på våra axlar både i goda tider och i sämre.
Alla i Sverige ska betala skatt efter förmåga och ta del av vårt gemensamma efter behov.
Det kan inte vara så att de som tjänar mest, har störst möjlighet till bidrag (rot och rut) och de som gömmer kapital utomlands i de sämre tiderna dessutom ska få av vårt gemensamma.
Det kommer inte att ta slut där.
De kostymklädda kommer sedan gå tillbaka och värdera sig själva 59 gånger mer än dig och mig när krisen är över. Tro mig, de kommer också hävda att nej tyvärr, det finns inget löneutrymme i år heller – i år efter år.
Låt oss lämna detta ekorrhjul. Låt oss öppna ögonen, rikta ilskan åt rätt håll och vända jämlikhetens nedåtgående spiral uppåt.
Där står vi då återigen med våra mössor i hand, en tår vid ögonvrån och en känsla av orättvisa efter löneförhandlingen.
Men med en suck kommer vi gå tillbaka till vårt jobb, och vi ser till att finnas där för att bära när samhället möter sin nästa motgång.
Låt oss lämna detta ekorrhjul. Låt oss öppna ögonen, rikta ilskan åt rätt håll och vända jämlikhetens nedåtgående spiral uppåt.
