Den avtalsrörelse som skulle blivit klar i maj detta märkliga år 2020, sköts upp till november – på grund av den pandemi som plågat oss alla sedan tidigt i våras.

Beslutet att skjuta på avtalsrörelsen togs av eniga parter för arbetsgivare och arbetstagare, och beskrevs som ett gott exempel på att den svenska modellen fungerar. 

Industrins parter, som gick i bräschen för förlängningen, blev även de som planenligt kom fram till en överenskommelse i månadsskiftet oktober – november.

De presenterade en uppgörelse som gav 5,4 procent under 29 månader fördelat på löneökningar med en särskild satsning på de lägst avlönande, samt förstärkningar av pensionerna.

Denna överenskommelse blev sedan bekräftad av LO som det första normerande avtalet på svensk arbetsmarknad. 

Det anses tydligen vara helt i sin ordning att söka skydd bakom industrins avtal när det går bra, men kräva lägre löner i hårdare tider.

Mikael Johansson, förbundsordförande Målarna

Normalt sätt brukar enigheten vara stor på arbetsgivarsidan. Svenskt Näringsliv kräver lojalitet dels internt med hot om höga böter för de arbetsgivareföreningar som skulle vilja gå över denna norm, dels att alla andra parter på arbetsmarknaden och Medlingsinstitutet rättar sig efter industriavtalets märke.

Denna enighet verkar emellertid ha fått sig en törn. Kort efter att avtalet hade slutits, ansåg flera arbetsgivarföreningar att löneökningarna var för höga, och att anpassningar skulle ske för de branscher som drabbats hårdast av pandemin.

Detta ledde till att både Handels och Hotell- och restaurang tvingades till varsel och medling innan de kunde teckna avtal. 

Ett synsätt som förvånar, då det med samma logik rimligen borde innebära att de branscher som har hög betalningsförmåga inte behöver följa märket.

Detta har åtminstone tidigare ansetts omöjligt i den lönebildningsmodell vi haft sedan 1997.

Att arbetsgivarföreningar tar så lätt på behovet av att upprätthålla någon slags konsekvens förvånar mig. Det anses tydligen vara helt i sin ordning att söka skydd bakom industrins avtal när det går bra, men kräva lägre löner i hårdare tider.

Landets målare och lackerare har rätt till sina löneökningar och rättvisa villkor.

Mikael Johansson, förbundsordförande Målarna

Våra branscher måleri och lackering tillhör, tillsammans med byggbranschen i övrigt, pandemins vinnare.

Våra medlemmar har varit på sina arbetsplatser varje dag precis som vanligt under pandemin. Arbetslösheten har varit låg under hela perioden och de stödsystem som staten erbjudit har endast behövts utnyttjas sparsamt.  

Detta borde sammantaget ha lett fram till en enkel och smärtfri avtalsrörelse – i synnerhet som att vi kommer att respektera industrins avtal. Trots detta har i skrivande stund Målarna – och tidigare även Byggnads – tvingats varsla om stridsåtgärder.

Branschens företag går bra och levererar vinst till sina ägare. Vi ställde upp på att förlänga våra avtal, och våra medlemmar har troget gått till jobbet och bidragit till att samhället har kunnat fungera trots pandemin.

Landets målare och lackerare har rätt till sina löneökningar och rättvisa villkor.

Vi har gjort vår del av överenskommelsen. Nu är det dags att betala notan.

God Jul & Gott Nytt år

Mikael Johansson
Förbundsordförande
mikael.johansson@malarna.nu